Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSDJ URSSKÖTSEL.
147
Fig. 139. Svenskt skogssvin.
Hos vissa semitiska folk och gammalegypterna betraktades svinen som kulturellt
orena djur, men hos flertalet folk ha de värderats högt för fläskets skull (den
fornnordiska sagans galt Särimner) och använts som offerdjur. De ha också alltjämt haft en
viktig plats i hushållningen, särskilt på grund av sin egenskap att kunna till föda
tillgodogöra allehanda avfall samt frukter, rötter och andra delar av vilda växter.
Särskilt ha de hållits i stort antal, där ek- och bokskogar lämnat riklig tillgång på de för
dem begärliga ollonen.
I senare delen av 1700-talet började i England förädling av de inhemska
lantsvi-nen av de båda ovan nämnda slagen, varvid man ökade deras snabbvuxenhet och
göd-ningsförmåga genom korsning med neapolitanska, portugisiska och maltesiska svin
(romanska rasen) samt senare även med kinesiska svin. Sålunda bildades flera
förädlade raser, bland vilka särskilt den först av Rob. Bakewell förädlade vita
Yorkshire-rasen med stora utåtriktade öron och den svartfläckiga Berkshirerasen med uppstående
öron voro mest ansedda. Avelsdjur
av dessa och andra förädlade engelska
svinraser användes sedan i de övriga
europeiska länderna för deras inhemska
svinstammars förbättring, och i
Frankrike, de centraleuropeiska och
skandinaviska länderna . ha lantraserna så
genomkorsats med den stora, vita
Yorkshirerasen, att dessa länders
därigenom bildade förädlade lantsvinraser
nära likna densamma i utseende och
egenskaper. I England har skillnaden
mellan de många lokala raserna allt
mer utplånats, så att man vanligen
skiljer blott mellan stora och
medelstora vita och svarta svin, under det
att de små slagen, hos vilka den asiatiska typen med ytterligt stark fettbildning och fin
benbyggnad tagit överhand, allt mer undanträngts. Mest hållas de stora och
medelstora vita samt de svarta Berkshires, utmärkta för fint fläsk och ypperliga skinkor, men
därjämte även Tamworthrasen, som har fläsket marmorerat av muskelkött. I Förenta
staterna, där svinuppfödningen först fick stor omfattning i Ohiodalens skogstrakter,
har svingödning senare blivit den viktigaste grenen av lantbruket inom hela det
maj sodlande bältet. Även här ha de nämnda engelska raserna fått allmän användning
men därjämte även den i landet utbildade storvuxna och lättgödda Poland China-rasen.
I de östeuropeiska länderna. Galizien, Ungern, de nedre Donaustaterna och
Syd-ryssland har den stora, högbenta, krushåriga Mangalicza-iasen bibehållits och uppfödes
i stora, fritt betande hjordar. I Ostasien, särskilt i Kina, där fläsk utgör folkets snart
sagt enda köttföda, bedrives en omfattande uppfödning av den små vuxna och lättgödda
asiatiska rasen.
I de skandinaviska länderna hade svinskötseln i forntiden stor betydelse inom
området för ek- och bokskogarna, vilkas värde huvudsakligen beräknades efter inkomsten
av ollonbetet, om vars tillgodogörande de svenska och danska gamla lagarna innehöllo
noggranna bestämmelser. Senare, delvis i samband med ollonskogarnas uthuggning, gick
dessa länders svinskötsel tillbaka. Först omkring mitten av 1800-talet började åtgärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
