Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skogsbruket, av M. Juhlin-Dannfelt - Skogen, dess uppdragande och vård - Markvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOGEN, DESS UPPDRAGANDE OCH VÅRD.
165
förmultning av den s. k. skogsjörnan, d. v. s. avfallna kvistar, barr, blad, mossrester
o. d. Genom denna process, som sker under inverkan av maskar, insekter, bakterier och
svampar, nedbrytas skogsförnans mycket sammansatta ämnen till enklare sådana,
varvid slutprodukterna i gynnsammaste fall bli kolsyra, vatten, ammoniak eller
salpetersyra samt mineralsalter. Men innan detta slutstadium uppnås, bildas vissa
mellanpro-dukter, brunfärgade humusämnen, som bilda jtiuvudparten av det under förnan
befintliga humuslagret, vars sammansättning och tillstånd spelar en stor roll för skogsträden,
enär dessa därur hämta sitt behov av det viktiga näringsämnet kväve. Den
gynnsammaste humusformen är mull, som kännetecknas av humusämnen i intim blandning med
mineraljord, en lucker grynstruktur, riklig förekomst av maskar, livlig
bakterieverk-samhet och en långt gående förmultning, där kvävet förekommer i den för skogsträden
gynnsammaste formen, salpetersyrade salter. Mullen återfinnes vanligast i lövskogar
samt örtrika barrskogar framför allt i kalkrika trakter. Råhumus, som förekommer i de
flesta av våra barrskogar, är en betydligt sämre humustyp och utgöres av ett från
mineraljorden skarpt avgränsat, mycket långsamt förmultnande, segt täcke av växtrester,
sammanfiltade av svamphyfer samt ofta av rötter av bärris och ljung. Råhumusen har
en utpräglat sur reaktion, varigenom bakteriernas verksamhet nedsättes. Kvävet
ned-brytes i regel på sin höjd till ammoniak, som visserligen kan upptagas av barrträden men
speciellt för de unga plantorna är vida underlägsen salpetersyran. Det genomsipprande
humushaltiga nederbördsvattnet utlöser tack vare sin sura reaktion kalcium, järn,
magnesium, kalium och andra ämnen ur den närmast underliggande mineraljorden, som
därigenom blir fattig på lättlösliga näringsämnen och blek till färgen — blekjord. Ett
stycke längre ned utfällas åter de utlösta ämnena, varvid uppkommer ett av
humusämnen och järnföreningar mörkfärgat, relativt näringsrikt ro stjordslag er, som stundom
kan vara utbildat till ett hårt, sammankittat skikt av s. k. ortsten. En så utbildad
jordprofil benämnes podsolprofil.
Den utpräglade råhumusens ogynnsamma egenskaper, som yttra sig i svag tillväxt
hos träden och svårighet att åstadkomma en nöjaktig föryngring, kunna i hög grad
motverkas genom en rätt behandling av skogsbestånden. Rik inblandning av lövträd, t. ex.
björk och asp, befordrar mullbildningen. Genom en lagom stark gallring höjes
marktemperaturen, varigenom förvandlingen i humustäcket påskyndas, medan däremot
allt för starka utglesningar i bestånden gynna det råhumusbildande blåbärsriset, som
trives bäst i halvskugga. Blottläggning av marken under några år, i svårare fall åtföljd
av en försiktig löpbränning samt markberedning medelst handhackning eller
kulturplog äro goda medel att åstadkomma sönderdelning av råhumusfilten under bildning
av i bästa fall salpetersyra (nitrifikation).
Till råhumus kunna även räknas de lager av oförmultnad torv, som finnas i försumpad
skogsmark, mossar och kärr Där är det den stora fuktighetshalten och därmed
sammanhängande syrebrist, som hindrar förmultningen, varför avdikning där är den första och
viktigaste åtgärden, då det gäller att åstadkomma ett bättre marktillstånd. Endast de
mera godartade sankmarkerna, t. ex. kärren och de försumpade skogsmarkerna, kunna
med ekonomisk fördel torrläggas, medan t. ex. de näringsfattiga, av vitmossor bildade
högmossarna i regel ej kunna betala en avdikning. Den oförmultnade vitmosstorven
från mossarnas övre skikt användes till torvströ, vilket nyttjas som kreatursströ och
fyllnadsmaterial vid husbyggnad, medan ur torvmarkernas djupare, mera förmultnade
lager stundom utvinnes bränntorv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
