Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Med lantbruket samhörande industrier, av H. Juhlin Dannfelt - Kvarnindustri, av C. von Schéele - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
MED LANTBRUKET SAMHÖRANDE INDUSTRIER.
av de bägge kvarnstensparen efter behag kan sättas i gång. Å den här avbildade kvarnen
är hjulet E jämte motsvarande stenpar för tillfället overksamt.
Beträffande själva målningen har denna allt intill senare tider, oavsett om man som
drivkraft begagnar vatten, vind eller ånga, verkställts mellan två horisontalt liggande
stenar. Av dessa är den undre, liggaren, fast, medan den andra, löparen, rör sig över den
förra. Båda omgivas av en träöverbyggnad, karet. Den lodräta axeln, långjärnet, går
genom ett hål i liggaren, som för att delarna skola sluta tätt intill varandra är försedd
med en s. k. bussning, vilken på äldre kvarnar var av trä, men på de nya gjordes av
metall, noga arbetad och försedd med smörjanordning. Naturligtvis måste långjärnet
uppbära löparen noga i medelpunkten, i löparens öga, den öppning, varigenom kornen
nedfalla. Långjärnets förening med löparen kallas seglet och kan vara konstruerad på
olika sätt. Det bästa anses vara s. k. kompassupphängning enligt principen för den s. k.
Cardans länk, d. v. s. med två i kors mot varandra liggande axlar, så att stenen kan
fritt balansera åt alla håll och sålunda alltid av sig själv återgår i vågrätt läge, även om
långjärnet för tillfället skulle ställa sig något lutande åt ena eller andra sidan.
Av synnerligen stor vikt är, att den öppning, som förefinnes mellan liggaren och
löparen, överallt är lika vid och även förbliver så under arbetet, vanför ett villkor är, att
stenarnas mot varandra vända ytor äro väl arbetade, att de äro fullt vågräta, samt att
löparen överallt har samma tyngd. Detta mellanrum måste förövrigt kunna minskas eller
ökas, även då verket är i gång, allt efter kornens storlek och de särskilda ändamålen med
målningen. Detta åstadkommes genom höjning och sänkning av löparen, eller rättare av
dubblagret, vari långjärnets stålspets vilar. Medan detta på gamla verk skedde med
en hävstång eller kilar, fingo de nyare kvarnarna finare inrättningar bestående av skruvar
med muttrar.
Kvarnstenarna tillverkades förut i allmänhet av sandsten. Vanligen är dock detta
material så mjukt, att delar därav lätt avslitas och orenar mjölet med sand och grus.
Det bästa materialet för framställning av kvarnstenar anses vara sötvattenskvarts, och
framför allt den, som fås från La Ferté sous Jouarre i Frankrike. Till förmalning av
vete och råg anses dessa s. k. pariserkvarnstenar som de bästa i världen, ty de besitta i
hög grad båda de för ändamålet så viktiga huvudegenskaperna, porositet och hårdhet,
och kunna därför begagnas i många år. Dessa stenar äro emellertid ej huggna i ett enda
stycke, utan bestå vardera av flera smärre sådana hopfogade med gips och
sammanhållna med järnband.
Den kringlöpande löparen verkar som ett svänghjul eller snurra och måste därför
äga en viss tyngd. Den göres därför från början något högre (30—40 cm) än liggaren,
men båda hava samma diameter (1—1.5 m). När en god löpare tjänstgjort så länge, att
han genom nötning och omhuggning blivit lättare, låter man honom vila, d. v. s. gör
honom till liggare. Båda stenarnas malningsytor måste genom s. k. skärpning göras
riktigt kraftigt verkande mot varandra. För sådant ändamål inhuggas däri räfflor
anordnade på olika sätt (fig. 210), dock så att de icke fullt infalla med radiernas riktning.
Räfflorna på bägge stenarna skära varandra då under spetsiga vinklar, och
skärningspunkterna förflytta sig under stenens kringsvängning från mitten till omkretsen. Härav
blir huvudräfflornas dubbla ändamål tydligt, de skola först och främst skära kornen och
sedan framflytta dem, så att det som males på en jämförelsevis kort tid genomlöper hela
mellanrummet mellan stenarna samt utfaller vid omkretsen. Dessutom hava de till
uppgift att bereda avlopp åt den genom ögat inströmmande, småningom upphettade
luften och de varma vattenångor, som utvecklas ur de söndermalda sädeskornen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
