Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Textil- och beklädnadsindustri, av G. Sellergren - Garntillverkning - Spånadsämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARNTILLVERKNING. SPÄNADSÄMNEN.
393
Fig. 455. Stapel av
landfårull.
Fig. 454. Stapel av
merinoull.
olika hårarter, nämligen dels korta, fina, ofta krusiga hår, dunhår, bottenhår, dels längre,
grövre, raka eller svagt vågi ga hår, fällhår, även kallade täckhår, enär de helt täcka de
förra, som vanligen även äro till färgen ljusare. Hos de ursprungliga, oförädlade
fårraserna, t. ex. landfåren, förefinnas båda hårarterna på samma djur, hos de förädlade
raserna åter blott ettdera slaget. Med hänsyn härtill indejar man fårraserna i oförädlade,
landfår, med båda ullarterna, samt förädlade, med antingen uteslutande bottenhår,
finulliga raser, eller med blott täckhår, grovulliga raser. Bland landfåren må nämnas
grekiska zackelfåret, pommerska och hannoveranska landfåret, engelska Kentfåret,
Cots-wold-, Devonshire-, Lincoln- och Shropshirefåret.
Finulliga raser äro Rhein- och Mecklenburgerfåret,
South-downfåret (Oxforddown m. fl.), Cheviotfåret samt
slutligen spanska merinofåret,
som lämnar den allra finaste
ullen. Ädla raser med blott
täckhår äro engelska
Old-och Newleicesterfåren
(Dish-ley) med lång gles,
silkes-glänsande, fin, vågig ull.
Uppenbart torde vara, att
de förädlade rasernas
likartade ull är den för industrien
mest värdefulla, ehuru även
hänsyn till köttvärde,
storlek m. m. måste tagas, då
frågan gäller en lämplig
ras för fåravel. Sveriges
inhemska raser tillhöra alla
landfåren. Sedan lång tid
tillbaka värdefulla typer äro
exempelvis Gotlandsfåret och
det därmed besläktade
Dala-pälsfåret. Ett par gånger
hava allvarliga försök
an
ställts att förbättra vår fåravel, nämligen dels under Vasatiden genom import av tyska
finulliga får, dels under frihetstiden av Jonas älströmer, vilken hit införde spanska
merinofår 1723. Man kan numera utan tvekan konstatera, att dessa försök utfallit
ogynnsamt. Dels urartade småningom den ädla merinoullen och dels försämrades den
inhemska landfårullen vid korsning med merino, i det att blandraser med sämre ull
upp-kommo. Fig. 454 visar typisk merinoull, fig. 455 ull av landfår. Fig. 456 visar ett ullhår
från blandad merino och landfår, den inre delen a av merinotyp (fig. 457 d) med
strängbildning, den yttre d av landfårets täckhårstyp, d. v. s. grovt, styvt samt med
märgkanal, sålunda båda typerna på samma hår. Vid b och c visas övergångsställen (fig. 457).
Undersökningar av äldre, svenska yllevävnader från medeltiden hava ådagalagt, att
den inhemska, oförädlade ullen då i allmänhet var av bättre beskaffenhet än i våra
dagar. Den uti en torvmosse i Västergötland nyligen funna s. k. Gerumsmanteln
(omkr. 1000 år f. Kr.) är genom kypertbindning vävd med ett av ull och hjorthår
spunnet garn, och ullen är av god kvalitet från landfår. I samband härmed må tilläggas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
