Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Textil- och beklädnadsindustri, av G. Sellergren - Vävnaders appretering, blekning, färgning och tryckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄVNADERS APPRETERING
505
konstsilke), blandad i fårull, en god filt. Tydligt torde vara, att den hos fin ull
förekommande krusigheten även bidrager till filtbildningen. Vid den mekaniska
behandlingen komma ullhåren och särskilt deras spetsar att förflyttas och delvis
frigöra sig från garnets snodd samt vid det genom friktionen mot närgränsande hår
uppkomna motståndet böja sig i olika lägen, som efter torkningen bibehållas i följd
av epidermisfjällens ingripande i varandra. Denna kanske i sig själv ej tillräckliga
förklaring av filtningens grundprincip bekräftas av åtskilliga erfarenhetsrön, såsom att
kort, krusig ull valkas lättare än lång, grov ull, garn med svag snodd lättare än med
stark snodd, satin- eller kypertbindning (lösare bindning) lättare än lärftbindning
(fastare), varjämte olika snoddriktning hos varp- och inslagsgarn inverkar
fördelaktigare för filtbildningen än samma snoddriktning hos garnet. Fuktighet och en
viss temperaturstegring äro för en god filtbildning nödvändiga.
Valkningen utföres antingen med tillhjälp av stampar, hammare eller valsar.
Innan maskiner för detta ändamål kommo till användning, utfördes arbetet genom
Fig. 589. Gammalnordiskt sätt att stampa vadmal.
stampning med fotterna. Romarna verkställde arbetet stående, men nordborna
liggande. Fig. 589 visar, huru man ännu på 1860-talet stampade vadmal på Vadsö i nordliga
Norge, ävensom att arbetet tydligtvis var mödosamt och krävde förfriskningar nära
till hands. Stampmaskiner, som numera sällan förekomma, användes för ej länge sedan
i stor mängd i vårt land; de drevos med vattenhjul och hade till huvudsaklig uppgift att
bereda grövre, hemvävda ylletyger till vadmal (varav namnet vadmalsstampar), som
på grund av sin tjocklek och styrka väl lämpade sig för vinterbeklädnad. Detta tyg
användes under senare medeltiden även till segel.
Valkhammaren har huvudet på undre sidan försett med avsatser, vilka vid
varje slag åstadkomma en förflyttning av den i valkkärlet liggande vävnaden,
varigenom bearbetningen blir likformig. Hammarskaftet bildar en vinkel av 45—65°
mot lodlinjen, då huvudet är i sitt nedersta läge. Man brukar skilja mellan kall- och
varmvalkning. Vid den förra nöjer man sig med den svaga uppvärmning, som
hammaren frambringar i följd av den genom trycket och stötarna uppkommande
friktionen, vid den senare tillföres varmt vatten (25—30° C) eller vattenånga i valkkärlet.
Ehuru arbetet sker snabbare i senare fallet, föredrages kallvalkning för bättre kläden.
För uppmjukning av ullhåren under valkningen tillsättas svaga alkaliska lösningar
jämte såpa, 15—20 procent av vävnadens vikt; den senare tillsatsen även för
minskning av friktionen mot hammarens arbetsyta, vartill dock även fet, sandfri lera
(valk-lera) användes. Även fjädrande, reglerbart tryck å hammaren samt vevrörelse för
dess drivande förekommer vid dessa makiner (E. Gessner), varigenom bearbetningen
blir snabbare och jämnare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
