Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Textil- och beklädnadsindustri, av G. Sellergren - Vävnaders appretering, blekning, färgning och tryckning - Skomakeri. Läderarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
TEXTIL- OCH BEKLÄDNADSINDUSTRI.
betan ej häftar på de sålunda tryckta ställena, vadan dessa förbliva vita vid den
följande tryckningen med färgämne, såsom alizarin etc. Sådana skyddsbetor kunna
samtidigt innehålla betan eller färgämnet för en andra färg, så att de på samma ställe av
vävnaden skydda för en färg men möjliggöra bildningen av en annan. De kallas då
färgade skyddsbetor eller reservager.
Motsatsen till skyddsbetningstrycket är etsbetnings- eller erilevagetrycket, varvid
den redan fixerade betan eller färgen genom kemiska medel bortetsas eller förstöres.
Även denna betning kan utföras i vitt eller i färger. Genom påtryckning av
citronsyra kan t. ex. förut påförd metallbeta på vissa ställen förstöras, och dessa ställen bliva
då vid färgningen vita. Med turkiskt-rött färgat tyg tryckes exempelvis med vinsyra
och dragés genom kalkhaltig klorkalklösning, varvid klorkalken förstör färgen blott
på de med syra tryckta ställena. Indigoblått kan giva vitt genom påtryckning av gult
kromsyrat kali och efterbehandling i en blandning av svavel- och oxalsyra, då den
frigjorda kromsyran förstör indigon. Genom tillsats av med albumin fixerbara
taffel-färger, såsom kromgult, cinnober etc., kunna de etsande betorna även omvandlas i
färgade sådana.
Tryckning av siden- och yllevävnader sker huvudsakligen efter samma grunder
som kattuntryckning. De flesta mönstren på siden erhållas genom tygets färgning i
en färg och efterföljande tryckning med vita eller färgade etsbetor. Även brukar man
trycka vita sidentyger i en eller flera färger, mestadels under användning av basiska
färger, som lätt häfta vid sidenet och äro tillräckligt äkta. Även yllevävnader tryckas
mycket efter etsbetningsmetoden eller genom direkt tryck, varvid i första hand
begagnas sura färger, vilkas fixering underlättas genom vävnadens behandling med svag
klorkalklösning efter blekningen.
SKOMAKERI. LÄDERARBETEN.
Råmaterial. Det inom hithörande industrier använda råmaterialet, läder, är en av
djurhudar och skinn framställd produkt, som genom garvning erhållit nya egenskaper,
såsom förmåga att motstå förruttnelse och inverkan av fuktighet, erhållit böjlighet,
seghet och fasthet samt i allmänhet en större varaktighet. Då garvning tillhör den kemiska
industriens område, kommer den ej att behandlas i detta sammanhang.
Sulläder och bindsulläder framställas i allmänhet av nötkreaturshudar. Båda slagen
beredas i de allra flesta fall genom s. k. logarvning och äro gråaktiga, gulbruna eller —
såsom s. k. hemlocksläder — rödbruna till färgen samt benämnas även bottenläder
på grund av sin huvudsakliga användning till undersulor och bindsulor. Båda arterna
äro hårda och torra med mycket ringa fetthalt. Man skiljer mellan ox-, ko-, kvig- och
tjurhudar. De sistnämnda hava tunt ryggparti, som hos de övriga är den starkaste
delen av huden, under det att hals-, huvud- och sidodelar äro mycket tjocka och av en
lös, svampig textur, vilka egenskaper även finnas hos därav berett läder. Oxhudar äro
i allmänhet tjockare och mera jämnstarka än kohudar, men texturen är grövre och lösare.
Hudar av yngre djur hava finare fibrer och narv (hårsida) än av äldre. Kalvskinn lämna
ett för överläder i skodon mycket gott läder (boxhud, boxkalv). Häst-, åsne- och
mul-åsnehudar användas till överläder. Hästläder (rossläder) beredes i stor skala i England,
Nordtyskland och Amerika. Svinskinn användas, isynnerhet i England, Österrike och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
