Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Boktryckerikonsten, av Bertil Oldenburg - Sättning - Maskinsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄTTNING. MASKINSÄTTNING.
605
Weisheiten» en idé till en metod att »sätta typer i tryckeriet lika snabbt som man kan
skriva med pennan». Becher förfogade över ett utomordentligt tekniskt vetande, han
skrev bl. a. om mekaniska väv- och stickmaskiner, trådtelefon o. dyl., men hans ringa
medel förhindrade honom att genomföra några av sina idéer. Hundra år senare
framkommer en idé till användande av matriser för satsframställning. Ambroise Firmin
Didot omnämner detta försök i 26:e bandet av sin »Encyclopedie möderne» sålunda:
»År 1796 uppfann M. Héran en metod att medelst noggrant justerade kopparmatriser
i form av typer utföra sats. Matriserna voro emellertid för dyrbara, och oaktat den
omsorgsfullaste justering uppstod vid gjutningen obehöriga metallpartier, som med
möda måste avlägsnas från plåtarna». Tanken är ju dock densamma som ligger till
grund för de moderna radgjutningsmaskinerna. Under 1700-talets senare decennier
framträda flera uppfinnare av metoder till påskyndande av handsättarens arbete vid
kasten. Försöken gingo alla ut på att satsen skulle kunna utföras snabbare och billigare
genom sammangjutning i olika kombinationer av flera typer. Den franske sättaren
Barletti de Saint-Paul torde ha varit den förste, som sökt genomföra denna idé.
Franska regeringen beviljade honom 20 000 francs för ändamålet, men något resultat är
ej bekant. I England företog Henry Johnson år 1778 liknande försök med logotyper;
han erhöll patent på sina typer, och de användes under några år i tidskriften »The Times».
Sedan dess ägnade sig ett flertal uppfinnare i skilda länder åt samma uppgift, utan att
dock något praktiskt användbart framkommit. Ännu så sent som på 1870-talet arbetades
det på logotypproblemets lösning; den som uttänkt det fullkomligaste systemet är en
sät-tare i Wien, Leopold Weiss. Hans metod kom till bruk i några Wientryckerier.
Arbetsprestationen förhåller sig som 20: 17 jämfört med sättning med vanliga typer. En i
Wien 1883 anordnad sättningstävlan gav till resultat en maximiprestation av 3 500 typer
korpus i timmen. Med den av 668 fack bestående kasten var sättningen
emellertid enormt försvårad. Weiss dog år 1923 i en ålder av 83 år; han bibehöll in i det sista
tron på sin uppfinning och grubblade ständigt över förbättringar.
Det problem, som uppställde sig för sättmaskinskonstruktörerna, var ett särdeles
komplicerat. Sättarens arbete är ett tvåfaldigt: å ena sidan ett själsligt, manuskriptets
bearbetande, å den andra ett tekniskt, uppradandet av typerna, ordens fördelande på
raden samt typernas avläggning. De tidigaste konstruktionerna på området utgjordes
av en maskin, som mekaniskt uppradade de av sättaren på ett eller annat sätt ur
förrådet utlösta typerna. Utslutningen av raderna samt avläggningen ombesörjdes av andra
personer. Snart uppfunnos särskilda avläggningsapparater, och dessa sattes i förbindelse
med sättmaskinen; radernas utslutning måste dock utföras för hand, och härpå tycktes
hela problemet stranda. Nutidens maskiner utföra allt detta mekaniskt, men de äro
dock och komma alltid att förbli endast ett redskap för sättaren att öka den manuella
verksamheten; till skillnad från andra maskiner är sättmaskinen ingenting utan det
själsliga arbete, som sättaren utövar vid densamma. Den är medlet, men ett underbart
sådant. Hur revolutionerande sättmaskinernas intåg i tryckeriverksamheten än varit,
ha de dock ej kunnat göra handsättarna överflödiga.
Den förste som sökte konstruera en verklig sättmaskin var Benjamin Foster, en
sättare i London, som 1815 gjorde en del försök utan att uppnå något resultat. År 1822
erhöll ingenjören dr William Church i Birmingham patent på en sättmaskin, vilkens
konstruktion tagit 15 år i anspråk. Denna uppfinning var så märklig, att man allmänt
ansett året 1822 som sättmaskinens födelseår. Churchs maskin bestod av en kraftigt
byggd träram i upprätt ställning. Från denna var en vågrät platta utbyggd, på vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
