Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Boktryckerikonsten, av Bertil Oldenburg - Sättning - Maskinsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄTTNING.
MASKINSÄTTNING.
621
gjutning skedde med tillhjälp av elektromagneter. Maskinen uppgavs kunna producera
12 000 bokstäver pr timme i skrivapparaten och 7 000 i gjutmaskinen. Den underkastades
ingående omarbetningar av en tysk fabrik ända fram till 1908, men bevisade slutligen
sin praktiska obrukbarhet; isynnerhet gjutmaskinen slog alldeles fel. Engelsmannen
Gilbert-Stringer framträdde år 1898 med en sätt-, gjut- och utslutningsmaskin, i
vilken matriserna voro anbragta på en cylinder, som vid tangentanslag roterade till det
för gjutning av en viss typ behövliga läget. Mellan orden insattes sammanpressbara
ut-slutningsstycken; raden sattes längre än radbredden, varefter den sammanpressades till
riktig längd. Uppfinnaren omarbetade år 1902 maskinen till ett mellanting av Lino- och
Monotype och gav den namnet Stringertype. Matriserna likna de i Linotype använda,
men bära gravyren på bredsidan; vid ena smalsidan ha de en bred inskärning, som tjänar
till att ange typens bredd i gjutningen. Typerna gjutas en och en, i motsats till Linotype,
som gjuter hela rader. Stringertype förevisades vid Leipzigutställningen 1914 men har
sedan ej kunnat tagas i praktisk användning. Samma principer som i Stringertype
kommo till användning i Monometer, som exponerades i Wembley 1924.
Fotografiska m. fl. sättmaskiner. Under de senaste åren ha facktidskrifterna
överflödat av meddelanden rörande ett nytt sättningsförfarande, som genom fotografiens
ibruktagande skulle åstadkomma en omvälvning av hela den nuvarande sättnings- och
tryckningsproceduren. Stilgjutningen, stereotypien och klichéfabrikationen skulle —
heter det — falla offer för detta nya förfaringssätt. Metodens framträdande står i
samband med den moderna utvecklingen av det litografiska tryckförfarandet, enkannerligen
offsetrotationstrycket, och rotationsdjuptrj eket. Textframställningen har för dessa
tryckmetoder inneburit en omväg via det typografiska trycket, varför det legat nära
till hands att söka möjligheter att med fotografiens hjälp direkt framställa text på
zinkplåten (för offsettryck) och på kopparcylindern (för djuptryck).
Idén till fotografisk satsframställning är ej helt ny. Redan år 1898 föreslog W.
Friese-Greene i London att helt bryta med den gamla typsättningen och i stället direkt
reproducera bokstavsbilderna genom fotografering och etsning. År 1901 patenterades
i Amerika en fotografisk sättningsmetod, enligt vilken texten sammansattes av små,
c:a 3 cm höga kort med en bokstavsbild i svart å varje. Såväl kortens sammanställande
som fotograferingen av raden utfördes av en maskin. Avståndet från kameran till
schablonraden var bestämmande för de reproducerade bokstävernas storlek. Endast en
storlek av originalbokstäver var således behövlig för olika grader. Firman Robertson,
Brown & Orell i St. Anne’s (England) erhöll 1922 patent på en fotografisk sättmaskin,
byggd på samma grundidé som Linotype. I stället för mässingsmatriser har maskinen
små metallramar med glasnegativbilder av bokstäverna. Då en rad av dylika är satt,
träder en kamera i verksamhet i stället för en gjutapparat och avfotograferar raden av
matriser. Den svåra utslutningsfrågan är helt enkelt löst på så sätt, att en för lång rad
fotograferas i lämplig förminskning, så att den får rätta radbredden. De på film
fotograferade bokstavsraderna framkallas och kopieras på zinkplåt, varefter etsning äger rum.
Apparaten är så inställbar för förstoring och förminskning av negativer, att 16 olika
bokstavsstorlekar kunna erhållas av samma negativbild. Någon fullständig maskin av
denna Photolino har ännu ej byggts, ehuru enstaka delar framställts i modell och prövats.
Monotypeprincipen har åter kommit till användning i engelsmännen Hunter och
Augusts fotografiska sättmaskin Monophoto. Genom tangentanslag perforeras en remsa,
varjämte texten även skrives läsbar. Originalalfabetet utgöres av genomskinliga
bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
