Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskoslägtets ålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större än den nu lefvande bäfverns, en hare
(lepus diluvianus), en ekorrartad gnagare (sciurus
priscus), en mullvad (arvicola brecciensis), den stora
torfmosshjorten (cervus euryceros), i norra Frankrike
jättedofhjorten (cervus semnonensis), några antiloper,
hvilkas ben i synnerhet anträffats i sydfranska
grottor, en stenbock och några oxarter. Bland de
utdöda djuren äro tjockhudingarna, i synnerhet
flodhästarna, noshörningarna och elefanterna, i hög
grad märkvärdiga. Ben af några arter af de senare
förekomma nästan öfver allt ända upp till Sibiriens
nordligaste trakter, der äfven fullständiga exemplar
med hud och kött blifvit af isen bibehållna ända till
vår tid. Den nordamerikanska mastodonten tillhör äfven
de utdöda elefantarterna. Bland de utvandrade djuren
träffas lemningar af hjorten, bäfvern och stenbocken i
Schweiz, der de nu ej längre finnas. Vargen träffa vi
i England, björnen i de flesta trakter af Tyskland. I
mellersta Europa lefde förr, såsom benfynden utvisa,
filfrasen, isbjörnen, murmeldjuret, lemmeln, renen,
elgen, uroxen, moskusoxen, hvalrossen, och härutaf
kan man sluta, att mellersta Europa i början af
diluvialperioden måste ha haft en mycket lägre
temperatur än nu.
Vidare: under marken, hvarpå den kolossala statyn i
Memfis reser sig och som till hela sin beskaffenhet
visar sig vara en småningom tillkommen skapelse af
Nilens årliga slamafsättning, har man på ett djup af
41 fot funnit en skärfva af glaseradt krukmakargods,
hvaraf man slutit, att, då Nilen nu höjer sin bädd
med en fjerdedels fot på 100 år, denna skärfva måste
ha legat minst 13000 år begrafven i jorden. Nekas kan
dock ej, att Nilen i äldre tider kan ha medfört vida
betydligare slammassor och på samma tid uppsvämmat
vida mäktigare jordlager, än nu är fallet.
På de danska öarnas kuster finnas ofantliga
samlingar af snäckskal, i synnerhet ostronskal,
af ben och egendomligt formade stenar, hvilka
samlingar stundom hålla flera millioner kubikfot i
rymd. Dessa högar kalla danskarna kjökkenmöddinger
(afskrädeshögar), ty man har allt skäl att antaga,
att de utgöra lemningar af menskliga boningsplatser
och utmärka ställen, der de jägar- och fiskarfolk,
som här bodde, intogo sina måltider. De flintstycken,
man der funnit, äro på ett egendomligt sätt arbetade,
så att de tydligt utvisa sitt ändamål att användas
till vapen, knifvar och dylikt. Snäckorna äro
öppnade; bland benen finnas sådana af mycket olika
djur, som svårligen af en slump kunnat blifva hit
sammanförda. Dessutom anträffas äfven lemningar af
rått formade lerkärl och dylikt, så att ett annat än
menskligt upphof till dessa afskrädeshögar ej låter
antaga sig. Enligt de sorgfälligaste forskningar,
som blifvit anstälda af Steenstrup, Forchhammer
och Worsaae, måste dock sedan denna tid minst
10000 år förflutit. Då grönskade i Danmark granen,
såsom de i kjökkenmöddingerne förekommande benen af
tjädern tydligen bevisa. Men i torfmossarna ligga
granstammarna i det understa lagret, deröfver hvilar
ett torflager, som bildades på den tid, då landet bar
steneken (quercus sessiliflora), öfver denna höjer
sig åter sommarekens (quercus pedunculata) lager, men
af den nu varande bokvegetationen finnes ännu intet
spår. Under granperioden lefde menniskan i Danmark,
och hon egde redan under denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
