Utom de nu nämda tillverkades äfven flera olika redskap af större slag, som begagnades vid jordbruket eller uppförandet af bygnader och grafställen, endast af groft tillknackade stenar. Hos indianerna fans ett särskildt skrå, pilmakarnas, af hvilka krigarna tillbytte sig sitt behof af stenvapen, och dessa hade förvärfvat sig en så förtrolig bekantskap med sitt material och en sådan konstfärdighet, att exempelvis en skicklig mejikansk fabrikant kunde på en timnte förfärdiga 100 obsidianknifvar. Om en pilmakare bland sjastaindianerna i California, hvilka ännu i sådana trakter, dit européernas handelsförbindelser ej hunnit, sjelfva göra sig sina stenvapen, medan de närmare boende stammarna förskaffa sig jernredskap och i eldvapnens handterande snart förvärfva en utomordentlig skicklighet, berättas följande: Det stora stenstycket blef först med en agatmejsel slaget i bitar af ungefär samma storlek som saken, han deraf skulle tillverka, t. ex. en pilspets. Venstra handens tumme och pekfinger höllo derefter föremålet mot ett stenstäd, och den högra gaf med mejseln en följd af hugg, af hvilka hvart enda borttog några flisor ur den spröda massan. Fig. 82. Stenredskap tillverkade medelst slipning. Sedan konstnären format den nedre delen af pilspetsarna, började han hugga saktare, och så skickligt förstod han afpassa den nödiga kraften, att aldrig mera lossnade, än som jemt och nätt var nödvändigt, för att pilen skulle få sin rätta form. Inom en timme var en pilspets fullt färdig. På detta sätt har den grofva bearbetningen af flintan och de stenar, hvilka, i likhet med obsidianen och lavaarterna, hafva en snäckformig brottyta och en benägenhet att springa sönder i platta stycken, nästan alltid skett, och det är ännu alls icke länge sedan (fore uppfinningen af knallhattsgevären) bössflintorna i Frankrike bearbetades på alldeles samma sätt. Men då de i fråga varande stenarna af naturen äro mycket benägna att klyfva sig i skarpkantiga stycken, har man ofta velat betvifla, att många af de funna sakerna, som fornforskarna ansågo för lansspetsar, knifvar, filar, sågar och dylikt, verkligen erhållit sin form genom afsigtlig bearbetning med menniskohanden, utan snarare betraktat dem som tillfälliga naturens verk och på grund deraf förnekat menniskornas uppträdande i vissa förhistoriska perioder. Man har först då velat erkänna spåren af menskligt arbete, då redskapen antingen alldeles otvifvelaktigt hade en form, som afser ett bestämdt ändamål, eller utvisa en fullständigare bearbetning, som ej längre kan anses för en följd af tillfälliga naturinflytelser. Vi kunna här ej inlåta oss på en undersökning af den för öfrigt