Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religion - Tradition, saga, historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Var hos de råa folken, ja, till och med ännu
hos egypterna, fruktan religionens rot, var hon
hos grekerna ett upphöjdt och förädladt uttryck
af ett lyckligt naturlif, fick hon deremot der,
hvarest moralen blef hennes hufvudsyfte, en stor
och allvarlig karakter. Filosofins utbildning,
tänkandet öfver verldens väsen och lifvets ändamål
satte i naturföreteelsernas och hjeltegudarnas
ställe bestämda sedebud, som i iden om en enda
gudom, som ett allmänt grundvilkor för verldens
bestånd, hade både sin utgångs- och ändpunkt. Å
ena sidan utbildade sig monoteismen, å den andra
panteismen, hvilka båda, oberoende af den yttre
naturens tillfälliga företeelser, betrakta verlden
som utflöde af en högre, ledande och upprätthållande
princip. Judarnas religion, de ur henne utgångna
kristendomen och islam, samt bramanernas lära, som
jemte buddaismen beherskar östra Asien, kunna här
anses som verldsreligioner. Hvilken rol kristendomen
särskildt här spelat, och hvilket betydande inflytande
han utöfvat på mensklighetens hela utveckling, derom
behöfva vi här endast erinra.
Tradition, saga, historia. Nästan samtidigt med de
första spåren till religion och sannolikt äfven af
henne framkallad uppträder traditionen. Är hon i
början blott en erinran om nyss förflutna ovanliga
och derför märkvärdiga tilldragelser, som endast
ha betydelse för dem, de beröra, och derför äfven
endast af dem bevaras i minnet, måste de händelser,
som träffa hela stammar och i deras första utveckling
på dem inverkat antingen mycket gynsamt eller mycket
skadligt, derigenom äfven erhålla en ökad vigt och
ha till följd, att deras tankar sedermera gerna till
dem återvända. De fasta, på vissa tider återkommande
bruken i religionens barndom sätta det närvarande
i förbindelse med det förflutna och fordra vissa
uttrycksmedel. De klumpiga bygnadsverken med sina
utsiringar, pantomimiska dansar, muntlig tradition,
målningar och slutligen skriftspråket användas som
medel att bevara minnet af det märkvärdiga.
De stenhögar, som uppstaplas på en framstående persons
graf, de minnesmärken, som uppresas på det ställe, der
en lycklig landstigning skett eller en rik fiskfångst
gjorts, de grofva inskärningar i trädens bark, som
en vilsegången eller en kunskapare gör till ledning
för dem, som komma efter, de figurer, som inristas i
strandklipporna för att bevara minnet af ett sjöslag
m. m., äro historiens första begynnelser: de berätta
för efterkommande, hvad som händt före dem.
Men der en menniskas handlingar höja sig öfver det
vanliga och vinna stort inflytande, der berättas
hennes bragder af ögonvitnen för dem, som ej
åsett dem, och fruktan, beundran eller tacksamhet
dröja med förkärlek vid deras upprepande. Med tiden
utplånas den egendomliga karakteren af den verkliga
händelsen, berättarens fantasi utsmyckar den, lägger
till eller tager ifrån, bilden blir dimmig, och dess
dimensioner ökas för att stegra intrycket ända till
det fabelaktiga. Den enkla berättelsen förvandlas
till saga och blir folkets egendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
