Uppfinningarnas bok / Första bandet. Den menskliga utvecklingens gång och medel / 236 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den bysantinska bygnadsstilen - Den senromanska stilen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blad; andra motiv för anordningen finnas äfven. Men
bladens gestalt i denna ornamentik ger oss ett
exempel på den stränga, ja, till ensidighet urartande
stilisering af bladverket, som snart vid sidan af en
lika ensidig naturalistisk behandling grep omkring
sig inom hela ornamentiken. Ofta finner man i samma
ytdekoration båda riktningarna representerade och
på ett fullkomligt oförmedladt och oharmoniskt sätt
stälda bredvid hvarandra. Här och der
äro de framstälda naturföremålen,
vinlöf, kornax, palmgrenar, liljor, ja, till
och med lejon och fåglar, på ett mycket stelt och
kantigt sätt behandlade, utan att man likväl
lyckats bringa dem i stilistisk öfverensstämmelse
med de bredvid anbragta ornamentsrankorna.

Fig. 231. Bysantinskt ornament från 9:e århundradet.

Den bysantinska stilen, som sålunda frambragte en
mängd nya motiv, utan att dock kunna åstadkomma en
riktig genombildning af de samma, öfverflyttades af
Karl den store till vestra Tyskland, hvarest redan,
såsom nämdt är, den äldre romanska stilen genom Pipin
hade vunnit burskap. I Karls bygnader finna derför
båda användning, t. ex. i den till sin grundplan
bysantinska, till resningen romanska münstern i
Aachen. Äfven dessförutan kommo de båda stilarna,
i synnerhet i Sachsen under ottonerna, i mångfaldig
ömsesidig beröring, och härur utvecklade sig, sedan
man tillagt det branta taket, skarpt framspringande
gesimser och andra af klimatet framkallade former.

Fig. 232. S:t Mikael i Hildesheim.

Den senromanska stilen. Kyrkorna byggas nästan alltid
i korsform, än längre, än kortare, och täckas än med
korshvalf, än med kupoler, än med bjelkar. Fönster
och dörrar så väl som hvalfven förete rundbågar,
kolonnerna äro korta och tjocka; de hafva blott sällan
kalkformiga kapitäl, som ännu erinra om de korintiska,
utan vanligen s. k. tärningskapitäl med särskilda
imposter för att upptaga bågarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>