Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boningshusets och ortanläggningarnas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre eller lemnade rum för en tinnkrans med småtorn,
bakom hvilket då ett brant spetstak höjde sig. I
synnerhet i Tyskland gjorde den långa vintern med
sin nederbörd af snö och regn dessa branta tak
nödvändiga. Men äfven andra delar af huset fingo i
öfverensstämmelse med det stränga klimatet en gotisk
karakter. Man må dock ej häraf draga den slutsatsen,
att de i denna stil uppförda boningshusen hade
samma former som de kyrkliga bygnaderna. Redan i
de halfkyrkliga, d. v. s. de klosterliga, liksom i
de slottslika boningshusen finner man högst sällan
spetsbågen i fönster, medan han i dörrar och ornament
temligen allmänt användes. Sträfpelare uppträda
endast sällan på yttersidan af boningshus. De
öppna galerier, som sträcka sig kring kyrkornas
tornvåningar och deras takkanter, söker man vanligen
förgäfves på boningshusen. Men man förstod att
förena balkongens behag med det slutna fönstrets
hemtrefnad derigenom, att man gaf hallen ett litet
hängtorn. De öppna hallarna i jordvåningen anträffas
visserligen mycket ofta i norden, men dock ej öfver
allt. I deras ställe komma, i synnerhet i de lifliga
handelsstäderna, verkstäder och handelsbodar, som
på ömse sidor omgåfvo den stora förstugan. Stolt
och dristigt reste sig patricierhuset, och ej ens i
16:e århundradet, då renässansen började få insteg,
uppgafs denna smärta resning, den höga gafveln,
häng- och småtornen. Hade riddarborgarna skilt
sig från borgarhusen hufvudsakligen derigenom,
att de voro smidigare och resligare, till det yttre
enklare, invändigt finare, derjemte utmärkta af ett
visst kraftigt trots, försvann denna åtskilnad med
chevaleriets makt. Sedan äfven borgaren blifvit mäktig
och ansedd, antog han mycket af den stolte borgherrns
maner och seder, och sålunda liknade borgarhuset ej
sällan en liten borg.
Men ej alla husen i en stad presenterade sig så
ståtligt. Långt derifrån. När den stolte patriciern,
följd af sina husknektar och underhafvande, återvände
från ett besök på rådhuset eller hos någon af sina
ståndsbröder och inträdde i den stora hallen på
nedre bottnen af sitt hus och här som en monark
utdelade sina befallningar, mottog arrendet af sina
förpaktare eller sändebud från andra potentater
o. s. v., för att derefter stiga upp i den öfre,
med panelverk, målningar och vapen prunkande hallen
och der, vid skenet från den sprakande spiselelden,
slå sig ned vid en läcker måltid, – då gick den
stackars lifegne, ofta djupt böjd af bekymmer, till
den eländiga, af korsvirke uppförda kojan, som låg
vid en smal gränd, längst bort på husbondens mark,
så att icke en gång bygnadstomten var hans egendom,
för att der förtära det torftiga bröd han i sitt
anletes svett förtjenat. Men det var ej alltid endast
den fattigare klassens hus, som voro bygda af trä. I
skogrika trakter, t. ex. i Harz, Westfalen m. fl.,
voro äfven de rikast utsirade husen uppförda af
timmer, ja, stundom hände väl också, att de reste
sig midt ibland de lifegnas kojor.
Genom de förändringar, som vid medeltidens slut
inträdde i samhällsförhållandena, genom den deraf
stegrade lifligheten i handel och vandel samt
brytandet af adelns makt och sjelfsvåld växte
städernas folkmängd till den grad, att man måste
söka bättre tillgodogöra det af ringmuren strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
