Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenledningar - Gatlysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilda bergpass till Newyork, betäckande en yta af
mer än 109,000 tunnland. I sexton tunlar af 170 till
1280 fots längd ledes vattnet en sträcka af 6,900 fot
genom bergen. Fig. 415 visar oss den upptill nära 26
fot breda Haarlembron, ett af de betydligaste
bygnadsverken på denna vattenledning. Dalens bredd
utgör här 1515 fot, men brons längd 1590. Hon hvilar
på 15 hvalfbågar, af hvilka 8 ha en spännvidd af 88
och 7 af 54 fot. De högsta bågarna resa sig 121 fot
öfver vattenytan, och brons största höjd utgör 168
fot. Crotonaqvedukten fordrade flera sådana arbeten,
hvaribland vi här endast må nämna den 1711 fot långa
bron öfver Glendenningdalen. Men den storartade
anläggningen gjorde äfven åtskilliga andra anstalter
nödvändiga. Så måste man, för att vid förefallande
behof kunna torrlägga hela aqvedukten eller delar
deraf, anbringa sex stora bassänger med slussar,
som bygdes af huggen sten och öfverhvälfdes med
tegel. För att åstadkomma luftdrag i aqvedukten och
derigenom hålla vattnet ständigt friskt, anbragtes 33
ventilatorer och försågs en del af dem med dörrar. På
de ställen, der vattnet är ledt genom berget i
jernrör af 3 1/3 fot i diameter, äro dessa försedda
med kranar för att aflägsna den ur vattnet utträdande
luften. Under byggandet af de väldiga reservoarerna
och slussarna måste man gräfva floden sjelf en ny
bädd och först sedan detta arbete var färdigt leda
honom tillbaka i den gamla.
Gatulysning är ett annat behof i hvarje nyare stad.
Sedan 17:e århundradet hade man här och der börjat
med oljelyktor upplysa en del af hufvudgatorna
i folkrika städer. Men sedan lysgasen blifvit
uppfunnen, äro nu gatorna, till och med i mindre
städer, upplysta som midt på dagen. Gasrören
ledas under jorden och bilda tillsammans med
vattenledningsrören och kloakerna ett ofta mycket
inveckladt system, i synnerhet när i en och samma
stad flera bolag leverera gasen. I de flesta städer
nöjer man sig med att helt enkelt nedgräfva alla
dessa rör i jorden. Då nu ofta hvart och ett af
dessa system står under sin särskilda förvaltning,
hvart och ett utgår från olika punkter, hvarje
bolag uppgör fördelningen utan samråd med de andra
o. s. v., uppstår i jordhvarfven under stenläggningen
ett kaotiskt virrvarr. Hvarje skada som uppkommer på
ett rör har först och främst till följd, att gas eller
orenlighet intränger i dricksvattnet och sedermera,
när skadan blifvit upptäckt, att stenläggningen
måste till en del upprifvas. Ofta händer, att det
igenfylda och omlagda stället sjunker, och på detta
sätt uppkommer det usla skick, hvari gatorna i många
städer, trots de enorma summor, som årligen användas
derpå, befinna sig. I några städer, Paris och London
bland andra, har man lagt gas- och vattenrören
på hakar, anbragta i kloakernas väggar. Men äfven
detta sätt har sina olägenheter, i synnerhet för
dricksvattnets renhet; det förekommer ej heller helt
och hållet gatornas upprifvande, emedan ledningar
till husen alltid blifva behöfliga. Mycket säkrare
och enklare skulle då vara, om man längs husraden
ledde en graf, stödde körbanans stenläggning mot en
beklädnadsmur, som skyddade denna graf, och sedan
täckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
