Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viadukter och broar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De mest förvånande framstegen i brobygnadskonsten
har man dock gjort sedan jernvägarnas tillkomst. Vid
byggandet af de första järnvägarna uppförde man
broarna merendels af trä, till en del emedan man
befarade, att sten eller jern ej skulle kunna
motstå skakningen. I Amerika bygger man ännu
gerna viadukter och broar af trä. Den öfver ett
moras ledande pålbro,, som vi afbildat i fig. 434,
Dale-creekviadukten (fig. 435), en på bockar hvilande
bro af 135 fots höjd och 757 fots längd, äfvensom den
i fig. 433 återgifna krokiga viadukten kunna tjena
till exempel på djerfheten i dessa bygnader.
Till det senaste årtiondets mest storartade
brobygnader fick den sachsisk-baierska jernvägen
vid banans dragande genom Voigtland en ovälkommen
anledning. De äro vida beryktade under namnen
Göltzschthal- och Elsterthalbroarna.
Den förra, som i storartade proportioner ännu
ej öfverträffas af någon dylik bygnad, mäter i sin
största längd 2135 fot; hennes höjd utgör på midten
290 fot. Körbanans bredd är 30 fot. Fyra våningar af
hvalfbågar torna upp sig den ena öfver den andra. Den
större spännvidden i midten, 108 fot, låg ej i den
ursprungliga planen, men blef nödvändig, emedan det
på detta ställe var omöjligt att finna fast grund
för en pelare.
Färdas man från denna bro 1 1/3 mil längre, kommer man
till Elsterthalbron, ett visserligen mindre, men
i sitt slag ej mindre märkligt bygnadsverk, som
alls icke förlorar på att ses äfven efter
Göltzschthalbron. Hon är ej mycket lägre, men
består, då dalklyftan, som här skulle öfvergås, ej
är bred, endast af några få, i två etager ordnade
hvalfbågar. Det hos henne fängslande ligger ej i
massorna, utan i den smidighet och lätthet, hvarmed
bron i ett par väldiga satser hoppar öfver klyftan.
Det största framsteg, som man under det förra
århundradets sista årtionde gjorde, var öfvergången
till hvalfbroar med användande af genombrutna
hvalfkilar af jern, hvarigenom vinnas en lätthet
och varaktighet, som stenhvalfven på långt när ej
kunna uppnå. Detta system är tillämpadt på den ofvan
nämda Sunderlandbron öfver Wear. Genom ytterligare
utveckling af detta system, om också äfven med
betydligt ökade kostnader, kom man till spännvidder
af 320 fot. Under sökandet efter andra hjelpmedel för
åstadkommande af ännu större spännvidder tog man sig
först för att bygga hängbroar. Dessa bestå merendels
af ståltrådslinor eller smidda hängjern, som,
anbragta ofvanpå höga pelare, hänga öfver floden och
bakom pelarna äro nedsänkta i marken. Der berggrund
finnes, gör denna förankring inga svårigheter, men
der marken är af lösare beskaffenhet, kan hon endast
med ofantliga förarbeten och kostnader vinnas. Det
oaktadt helsade man hängbroarna på sin tid som ett
stort framsteg och gjorde de mångfaldigaste försök,
hvartill också tillfällen i mängd erbjödo sig, ty
hängbroar ha blifvit bygda nästan i alla länder. Bland
de intressantaste förtjena nämnas: den vid Freiburg i
Schweiz öfver en dalklyfta med en höjd af 168 och en
längd af 869 fot, bygd 1834 af ingeniören Challey,
samt bron öfver Donau mellan Pest och Buda. Men då
flera af dem, och deribland några af de vackraste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
