Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härtill kunna vi lägga, att man i Egypten redan i
de äldsta tiderna skref mycket på linne, stundom
äfven på siden, antingen nu denna metod redan
användes före papyruspapperets införande, eller man
jemte detta alltid mycket bräckliga material i vissa
förekommande fall äfven begagnade sig af ett starkare
och varaktigare. För öfrigt liknar äfven det gamla
papperet med sina i kors lagda bastfibrer vid första
anblicken en väfnad.
Papyrusplantan var således länge allenaherskande inom
forntidens literära verld; men författarnas, läsarnas
och boksamlarnas antal ökades, och i synnerhet
täflade konung Ptolemeos II af Egypten och Eumenes,
konung i Pergamos i Mindre Asien, i anläggandet af
stora bibliotek. Afund dref den förre att förbjuda
pappersutförseln till Pergamos, och den i följd
häraf uppstående pappersbristen i denna stad ledde då
omkring år 300 f. Kr. till uppfinningen af ett nytt
skrifmaterial, pergamentet. Så lyder sagan, hvilken
högst sannolikt först sedermera tillkommit i följd
af den omständigheten, att i Pergamos beredningen
af hudar till skrifmaterial hunnit en hög grad af
fullkomning, hvarför fabrikatet äfven stundom kallades
pergamena. Det vanliga namnet var dock membrana,
och sjelfva uppfinningen var sannolikt mycket
äldre. Åtminstone berättar Diodoros från Sicilien,
att perserna skrefvo sina annaler på djurshudar.
Pergament göres och gjordes af get- eller fårskinn,
mycket sällan af åsnehudar, ehuru de senare i den
allmänna föreställningen ofta gå och gälla som
råmaterial för pergamentstillverkningen. Skinnen
garfvas ej, utan underkastas endast kalkning och
skafning för att befrias från hår och kött; tjocka
hudar spaltas, ingnidas med finmalen krita och
slipas med pimsten. Allt efter de använda skinnens
olika slag och finhet äfvensom den olika grad af
omsorg, som blifvit nedlagd på deras beredning,
får man olika pergamentssorter, af hvilka velinen
är den finaste. Under medeltiden var konsten att
förfärdiga pergament af större vigt än i våra dagar
och rättigheten att drifva handel dermed ofta, såsom
i Paris, ett universitetens rektorer förbehållet
monopol.
I följd af sina bristfälligheter kunde papperet,
så länge det förfärdigades af papyrus, oaktadt
sin prisbillighet, ej uthärda någon allvarsam
täflan med pergamentet såsom skrifmaterial vid
affattandet af vigtigare dokument och arbeten af
större värde. Utom hvitt och gult pergament hade
man äfven blått och violett; på de kulörta sorterna
skref man med guld- eller silfverbokstäfver. En mängd
skrifter anförtroddes sålunda åt det vida varaktigare
pergamentet, och förbrukningen tilltog slutligen till
den grad, att tillverkningen på långt när ej förmådde
hålla jemna steg med efterfrågan. Man började derför
redan under den sista romartiden utplåna skriften på
gamla böcker för att använda bladen på nytt. På detta
sätt ha sannolikt stora literära skatter blifvit
förstörda, af hvilka man dock räddat ett och annat
derigenom, att man lyckats göra den ursprungliga
skriften på dessa två gånger begagnade pergament,
så kallade palimpsester, åter läsbar.
I följd af den allt jemt stigande förbrukningen kunde
äfven papyrus och pergament länge bestå bredvid
hvarandra, och det senare fabrikatet synes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
