Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skriftens begynnelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skriftens begynnelser. Ehuru endast egypter,
kineser och fenicer utbildat bokstafsskriften till
själfständiga system, finna vi dock hos nästan alla
folk, som aldrig så litet höjt sig öfver det vilda
tillståndet, försök att genom materiela föremål eller,
vid en högre odlingsgrad, genom bilder och tecken
bevara minnet af bestämda tilldragelser. Hos osserna,
ett af folken i Kaukasus, förvaras hufvud, horn
och tänder af slagtade djur, gamla klädespersedlar,
vapen och andra föremal i en bestämd, af höfdingen
faststäld ordning i hus och kyrkor, för att erinra
om märkliga historiska händelser. På festdagar
visas och förklaras för folket dessa egendomliga
krönikor. Dessa ossernas historiska samlingar
tala om det förflutna, Fiskaröarnas »tabu» deremot
har afseende på det tillkommande. Med detta namn
betecknas nämligen föremål, som anses skydda mot
tjufvar. Ett i formen af en fisk skuret palmblad,
upphängdt i ett träd, tillropar frukttjufven:
»Måtte en haj uppsluka dig, om du tänker fiska!»
Hos vissa vilda folkstammar herskar bruket att genom
hudens färgande uttrycka vissa stämningar, tankar och
sträfvanden. Grajirosindianen målar, när han är kär,
ansigte, armar och ben röda; svart färg betyder sorg
eller hämdlystnad, gul stolthet och hvit stridslust.
Medelst träd, stenkummel, altaren, som fingo sitt
namn af någon märklig händelse, bevarades ofta
minnet deraf. Så var det äfven i de äldsta tiderna
hos judarna. Då Laban kom till Jakob och ingick ett
förbund med honom, tog han en sten och uppreste honom
till ett vårdtecken, och hans bröder gjorde på hans
befallning det samma. Man kallade stenhögen Gilead,
och Laban sade: »Denna hög vare i dag vitne mellan
mig och dig» (1 Mos. 31, 46).
På en vida högre grad än dessa råa minnesvårdar,
som blott ha till syfte att uppfriska minnet, men
sakna hvarje annan betydelse, står knutskriften. Hon
är verklig skrift och förtjenar detta namn, ty hon
skall ej erinra läsaren om någonting, som han redan
känner, utan lära honom någonting nytt, väcka nya
föreställningar hos honom. Knuten begagnas ännu ofta
hos oss som hjelpreda för minnet. »Slå en knut på
din näsduk», råder modern sin dotter, när hon vill
lägga henne på minnet något uppdrag, som hon ej får
glömma. Men knuten har endast betydelse för den,
som slagit honom; endast för honom är dess mening
begriplig. Helt annorlunda var det hos kineserna. Allt
efter knutarnas olika beskaffenhet, deras
afstånd från hvarandra samt de särskilda snörenas
förbindelse med ett hufvudsnöre fingo tecknen en
olika betydelse. Endast de, som egde klaven dertill,
kunde läsa en sådan knutskrift. Kineserna bevarade
omsorgsfullt denna hemlighet, och först på dödsbädden
anförtrodde fadern henne åt sin älsklingsson.
Äfven i Tatariet, på Söderhafsöarna och i Amerika
ser man ej sällan infödingarna begagna sig af detta
sätt att meddela sina tankar. Kotzebue hade på sin
resa omkring jorden på ön Otdra anlagt en trädgård,
hvilken han vid sin afresa öfverlät åt en af sina
vänner bland infödingarna. Denne knöt genast af
pandanusblad två knutar, som betydde båda deras namn,
och upphängde dem på trädgårdens staket. Med sådana
knutar, som man der ofta finner på träd, hägnader
o. s. v., betecknas egarens namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
