Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstens utbredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Koberger, som verkade från 1473, genom den
stora skala, hvari han dref sitt yrke, namnet
boktryckarkungen. Han hade beständigt 24 pressar
i gång, syselsatte mer än 100 arbetare och hade
i Europas förnämsta städer öppna boklådor för
försäljning af sina alster. Man känner mer än 200
af honom utgifna förlagsartiklar, och deribland ej
mindre än 13 biblar. I Basel verkade från 1491 Johann
Frobenius, för sin lärdom och affärsverksamhet
kallad den tyske Manutius (Manuzio). Han tryckte sin
väns, den store Erasmus’, alla arbeten, utom en mängd
vackra romerska klassiker och en värdefull upplaga
af de latinska kyrkofäderna.
Stor förtjenst om boktryckarkonstens spridning inlade
särskildt de så kallade »kogelherrarna» (fratres
vitæ communis), en omkring 1470 stiftad munkorden, som
hade till särskild uppgift att kopiera kyrkofädernas
skrifter, sprida den heliga skrift och verka för
en kristlig folkundervisning. Den nyuppfunna
konsten blef dessa män ett välkommet medel härtill,
och de anlade äfven en mängd tryckerier, såsom i
Marienhausen vid Rhein, i Rostock (1476, näst det i
Lübeck det första tryckeriet i norden), Bruxelles,
Nürnberg och på flera andra orter.
Leipzig, nu mera sedan länge pressens och
bokhandelns högqvarter, erhöll den nya konsten
senare än mången ringare ort; det första daterade
leipzigtryck är från 1481. Från denna tid funnos
här visserligen allt jemt goda tryckerier; men
det 16:e århundradets typografiska hufvudort var
Wittenberg, reformationens vagga, der man omkring 1505
börjat trycka. Luther, denne boktryckarkonstens store
gynnare, höll ensam mer än ett tryckeri i sjudande
verksamhet, oberäknadt de bidrag, som gåfvos af män
sådana som Melanchton, Bugenhagen, Justus Jonas och
andra af wittenbergskolans pelare. Sålunda finna
vi som boktryckare i Wittenberg och utgifvare af
Luthers och Melanchtons skrifter den från Leipzig
hitflyttade Melchior Lotther, den lärde
Georg Rhau, Hans Weyss, Peter Seitz, Johann Kraft
och framför allt den namnkunnigaste bland dem alla, Hans
Lufft, kallad bibeltryckaren. Han tryckte först 1534
den fullständiga tyska lutherbibeln, och derefter
voro i många år flera pressar dag ut och dag in
syselsatta att i tusentals exemplar mångfaldiga den
verldshistoriska boken.
Fig. 500. Etiennernas märke eller signet.
Under konstens äldre dagar, då boktryckarna tillika
voro förläggare, begagnade de mycket så kallade
signet, d. v. s. sinnebilder med eller utan valspråk,
ett slags fabriksstämplar, hvaraf den sakkunnige
kunde igenkänna boktryckaren, äfven om hans namn
ej var vidare angifvet. De nu varande förläggarna
ha af detta bruk endast bibehållit svaga spår i de
uti hvarandra slingade initialerna till deras firmas
namn eller i bilden af en bok, en tryckpress eller
dylikt. De gamla boktryckarna använde ofta mycken möda
och mer eller mindre lyckad qvickhet på uttänkandet
af sina märken. Stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
