Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstens förfall - Den gamla boktryckarkonstens teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missräknade sig boktryckarna vid utgifvandet af
sina praktverk och hade väl stora förlag, men
små inkomster. Så uppträdde då helt naturligt
mellanpersoner, som af boktryckarna köpte
större partier böcker för att utminutera dem till
allmänheten, och sådana mellanhandlare, som nu
kallas sortimentsbokhandlare, funnos redan i 16:e
århundradet. Ur deras klass utbildade sig åter helt
naturligt förlagsbokhandlarna, d. v. s. bokhandlarna
uppträdde sjelfva som förläggare, hvarvid boktryckaren
endast hade att besörja tryckningen och sålunda blef
beroende af bokhandlaren som den egentlige ledaren
af företaget. Men då förlagsbokhandlaren ej heller
kunde umbära sortimentshandlaren, gick den möjliga
vinsten af ett företag nu till tre särskilda håll,
medan hon under de första hundra årens gyllene ålder,
då boktryckarna ännu kallades »tryckherrar», flutit
i en enda börs. Det kan derför ej förvåna, att under
sådana omständigheter pressens alster blefvo allt
torftigare och oftast företedde alla tecken af ett
suddtryck. Visserligen kan i någon mån gälla som
ursäkt, att de literära alstren sjelfva mångenstädes
sedan länge voro obetydliga och innehållet endast
allt för ofta värdigt den yttre formen, och det
ännu på en tid, då italienare och fransmän redan
hade sina klassiker. Det var först det nyvaknade
sträfvandet inom vetenskap och konst, uppträdandet
af den nyare literaturens heroer i senare hälften
af förlidet århundrade, åtföljdt af den sjudande
industriela verksamheten i det närvarande, som äfven
gåfvo boktrycket en ny lyftning och blomstring. Bland
de män, som bragte Gutenbergs konst åter till heder,
förtjena att med loford nämnas Fleischmann i
Haarlem, Breitkopf i Leipzig, Haas
i Basel, Ibarra i Madrid, Bodoni i
Parma, Baskerville i London, Didot i
Paris m. fl.
Den gamla boktryckarkonstens teknik. De första
boktryckarna kallade sitt yrke ars impressoria
(tryckkonst), stundom äfven chalcographia
(metallskrifning), och först mot slutet af 15:e
århundradet typographia. De första alstren af den nya
konsten skilde sig i många hänseenden från den hos
oss öfliga formen på en bok. Då man i början endast
sökte så troget som möjligt efterbilda de handskrifna
verken, erhöllo böckerna merendels folio-, mera sällan
qvartformat och trycktes oftare på pergament än på
papper. Det lätthandterliga oktavformatet kom först
mot slutet af 1400-talet i bruk, dock tryckte Janson
i Venezia redan 1473 böcker i minsta format. Tryckort
och årtal saknas oftast i de äldsta trycken eller
angåfvos endast i ett tillägg i slutet. Titelblad
uppkommo först 1476, men voro i början lika enkla
som de nu så kallade smutstitlarna. Man hade
förut nöjt sig med att i de första raderna angifva
verkets innehåll. Paginering och beteckning af arkens
ordningsföljd, s. k. signaturer, saknades äfvenledes
och blefvo först efter hand införda. Täflingen med de
handskrifna verken nödgade de första boktryckarna att
äfven å sin sida tillfredsställa allmänhetens smak för
målade och sirade begynnelsebokstäfver, randornament
och dylikt; de lemnade derför de ställen i texten,
som på detta sätt skulle utsiras, tomma och läto dem
utfyllas af skönskrifvare och siratmålare
(miniatores), hvilka sålunda ännu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
