Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På alla slags pressar, med undantag af sådana för
mycket små tryck, måste formen omvexlande flyttas
först till ett ställe, der han mottager svärtan,
samt derefter till ett annat, der sjelfva tryckningen
försiggår. Han ligger derför på en så kallad kärra,
hvilken på glatta skenor eller små hjul skjutes fram
eller tillbaka. Denna rörelse verkställes med en
handvef. Svärtans uppdragande skedde förr medelst ett
par stoppade skinnbollar, men nu mera med en vals,
som är öfverdragen med ett elastiskt lager af lim
och sirap. Den genom en nära förening af dessa båda
ämnen bildade massan gjutes vid mycket hög temperatur
i en jerncylinder omkring en trästock. Uppfinnaren
af denna elastiska vals är fransmannen Gannal
(1819), hvilken derigenom inlagt en stor förtjenst
om boktryckeriet, ty i jemförelse med det gamla
förfaringssättet vid färgningen utgör valsen ett
ofantligt framsteg och helsades äfven öfver allt med
liflig tillfredsställelse. Till höger om kärran och
medelst gångjern fäst vid henne befinner sig deckeln,
i hvilken pappersarket inlägges. Sedan deckeln
blifvit uppslagen i lutande ställning, uppslås äfven
en mycket lätt ram, remmikan, som är fäst vid honom
på samma sätt som deckeln vid kärran (fig. 520). Denna
ram öfverdrages med ett karduspappersark, hvari man
utskurit öppningar, motsvarande stilformen, så att
det inlagda arket, sedan ramen blifvit igenslagen,
endast ligger öppet på de ställen, som skola komma
i beröring med typerna. Medan tryckaren lägger i
arket, har en gosse öfverfarit formen med färgvalsen,
remmikan fälles ned, deckeln slås igen öfver formen,
kärran skjutes in, och tryckningen verkställes. Kärran
skjutes nu åter ut, deckeln upplyftes, remmikan slås
upp, det tryckta arket uttages, ett nytt inlägges i
stället, och så allt vidare. På hvarje press finnes en
inrättning, som efter verkstäld tryckning vid bängelns
tillbakaskjutande gör, att digeln åter höjer sig. Å
Stanhopes pressar är det en på en häfstång anbragt
motvigt, som verkställer denna operation; men å Hagars
och dermed likartade är det starka fjädrar, som vid
digelns nedgående utspännas och, när trycket upphört,
genom sin sammandragning lyfta honom.
Jernpressarnas företräde består icke allenast i den
större godheten af det arbete, de åstadkomma, utan
äfven i den större mängden. Antalet af de aftryck, som
en arbetare med träpress på dagen kunde åstadkomma,
var 1 000, högst 1 500; med jernpress kunna deremot
tryckas 2 500 till 3 000 exemplar. Hade boktrycket
fortfarande måst nöja sig med dessa hjelpmedel,
skulle det aldrig kunnat uppnå den grad af utveckling,
hvarpå det nu befinner sig. Huru skulle t. ex. de
tusentals ark kunnat åstadkommas, som nu på några
timmar tryckas i en stor tidnings tryckeri? Här kom
mekaniken åter till hjelp, och maskinpressen uppträdde
just i det ögonblick, då behofvet deraf gjorde sig
mest känbart. Med honom började för boktryckarkonsten
ett nytt tidehvarf.
Maskinpressens uppfinnare är Friedrich König från
Eisleben, född den 17 april 1775. Sedan han lärt ut på
Breitkopf & Härtels tryckeri i Leipzig, studerade han
i flera år matematik och mekanik och bragte sin ide,
som redan under läroåren syselsatt honom, till full
mognad. Men ännu återstod utförandet. Sedan König
förgäfves vändt sig till en mängd tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
