Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Träsnideriets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför alla Albrecht Dürer, hvars konstfärdiga
hand högst sannolikt skurit den praktfulla, med
den största och vackraste frakturskrift affattade
titeln Apocalipsis cum figuris, som vi
i fig. 539 återgifvit. Äfven flera italienska, holländska och
franska träsnidare från denna tid ha gjort sig ett
berömdt namn, så att konstkännaren och samlaren af
gamla träsnitt nu har att göra sig förtrogen med
omkring hundra olika konstnärsnamn och namnchiffer.
Jemte en korrekt teckning förstodo de gamla mästarna
att med några få streck inlägga så mycket behag
och kraft i sina arbeten, att de ännu i dag väcka
vår beundran.
Äfven den mer undervisande användningen af träsnittet
tog omkring år 1600 sin början, och allra först i
de så kallade örtböckerna, de första försöken till
botaniska bildatlaser, hvaraf man har ett ej så ringa
antal upplagor. De flesta ha folioformat och äro till
en del färglagda.
Mot slutet af sextonde århundradet sjönk
träsnidarkonsten småningom ned från den höga
ståndpunkt, hon då uppnått, och blef nu mera
ingenting annat än ett bihang till den äfvenledes
sjelf allt djupare sjunkande boktryckarkonsten. En
hufvudorsak till detta förfall låg sannolikt
deruti, att etsningskonsten allt mer uppblomstrade,
och då kopparstickarkonsten i allmänhet ej var
så svår att lära som träsnideriet, vände sig de
flesta konstnärerna hellre åt detta håll. Så blef
träsnittet en längre tid helt och hållet försummadt,
och under det adertonde århundradet åstadkoms så godt
som ingenting i denna konstgren. Engelsmännen voro de
enda, som ej helt och hållet nedlagt träsnideriet, och
de voro äfven de första, som å nyo började allmännare
utöfva det. Ända till början af vårt århundrade
hade de nästan monopol derpå, ty London var det
enda ställe, der det då fans skickliga träsnidare,
och endast der förstod man att trycka med träsnitt
illustrerade böcker. Några mera betydande framsteg
gjorde dock engelsmännen ej under denna period;
träsnittens utförande öfverlemnades åt konstnärer af
tredje rangen, och deras arbeten användes blott till
illustration af barnböcker och dylikt. Det närmaste
uppslaget till något bättre utgick för ungefär
ett half sekel sedan företrädesvis från Frankrike,
der efter de napoleonska krigens slut flera stora
talanger egnade sig åt denna konstgren. Vid denna tid
började äfven tyskarna åter vända sin uppmärksamhet
till träsnittet. Det var i synnerhet Gubitz, Höfel,
Unzelmann m. fl., som genom små konstarbeten, hvarmed
de försågo boktrycket, vande allmänhetens öga vid
något bättre, än de gamla smaklösa bokvignetterna
kunde erbjuda. Framstående bland de tyska träsnidarna
är i synnerhet Eduard Kretzschmar i Leipzig, från
hvars hand och xylografiska anstalt arbeten utgått,
som tillhöra konstens vackraste alster. Jemte massan
af illustrerade arbeten, der träsnittet tjenar till
att förtydliga eller utsmycka texten, förekomma alltså
nu äfven sådana, der träsnidarens konst uppträder
i sin egen värdighet och för sin egen skull, medan
texten, så framt han ej helt och hållet saknas,
endast spelar deri anspråkslösa rolen af tolk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
