Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och den betäckta kopparplåten ej visa den minsta
skilnad, uthärdar dock tryckets inverkan så väl,
att af en på detta sätt skyddad plåt många tusen
aftryck kunna tagas. Så länge man efter analogin med
andra metaller ansåg detta fina pansar för kemiskt
rent jern, var företeelsen oförklarlig, då sådant
jern alltid befunnits mycket mjukt; nu mera vet man
dock, att det ej är förhållandet, utan att jernet
fast mer ur ammoniaken upptagit en portion qväfve,
och att det just är detta qväfve, som ger metallen
stålets hårdhet. Fördelarna af denna metod sträcka
sig ännu längre derigenom, att man huru många gånger
som helst kan förnya stålhinnan, så snart hon börjar
blifva nött. Man lägger då plåten helt enkelt i en
mycket svag svafvelsyra, som ej det minsta angriper
sjelfva kopparn; stålhinnan deremot faller snart af;
plåten rengöres nu och öfverdrages med en ny hinna
och har samma varaktighet som förut.
Åstadkommandet af bild och skrift på papper medelst
plåtar af koppar, stål m. m. bildar en särskild
konstgren, som kan anses som raka motsatsen till
boktrycket och träsnittet. Medan inom de senare
konstgrenarna det, som skall återgifvas på papperet,
är upphöjdt öfver formens yta och ensamt mottager
den tjocka färg, som genom pressens tryck fastnar på
papperet, utarbeta deremot koppar- och stålgravörerna
sina teckningar fördjupade, fylla dessa fördjupningar
med en mjukare färg, rengöra ytan från den der
fastnade färgen och trycka så plåten mellan ett
par valsar. Midt emellan de båda metoderna, men
utan sammanhang med någondera, står stentrycket,
der tryckformen hvarken har fördjupningar eller
upphöjningar och omvexlingen af ljusa och mörka
ställen erhålles på kemisk väg.
Historia. Forska vi efter kopparstickarkonstens
ursprung, finna vi, att det, liksom de flesta
uppfinningars, är höljdt i dunkel. Somliga förlägga
det till Tyskland, andra till Italien, och den ena
åsigten kan möjligen ha lika mycket skäl för sig
som den andra; måhända äro båda riktiga. Ty det
är alls icke otänkbart, att man vid den tiden, då
träsnideriet började uppblomstra och afbildningar
på papper blefvo allt mera omtyckta, börjat på
flera orter samtidigt gravera i koppar. För
Tyskland kunde den omständigheten tala, att de
äldsta hittills bekanta kopparstick (1440) äro tyskt
arbete och förråda en större utbildning än de senare
italienska. Italienarna påstå, att firenzaren Maso
Finiguerra uppfunnit denna konst, då han en dag tog
sig för att aftrycka nieller på papper, och det är
alls icke omöjligt, att saken på detta sätt utvecklat
sig ur den gamla ciseleringskonsten. Gravering i
metall var nämligen redan af gammalt bekant, och de
italienska och tyska guldsmederna förfärdigade vackra
smycken med graverade sirater så väl till enskildt som
till kyrkligt bruk. Dessa ingraverade linier fylde
de ofta med en svart emaljmassa, som fastbrändes,
och de svarta siraterna togo sig särdeles väl ut på
guld- eller silfverbottnen. Sådana plåtar kallade man
nieller, och vi gifva i fig. 550, en afbildning af ett
sådant arbete. Ville konstnären före fastbränningen
pröfva, huru hans arbete tog sig ut, tog han, sedan
han utfylt linierna med svärta, en gipsafgjutning
deraf, och det skulle varit underligt, om ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
