Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stålstickarens konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
etsmedel, som mildare, men likväl lätt och
säkert inverka på stålet, och engelsmännen drefvo
länge ett verkligt hemlighetskrämeri med sina
olika etsvatten. Nu mera äro mångfaldiga, mycket
olika sammansättningar kända och förordade. Dessa
sammansättningar innehålla föga eller ingen fri
salpetersyra, men i stället ofta ättik- och vinsyra,
alkohol och åtskilliga andra ämnen, flera äfven
metallsalter, i synnerhet koppar-, qvicksilfver-
och silfversalt. Användningen af dessa senare ämnen
har i förevarande fall sin goda grund, ty de inverka
äfvenledes som etsmedel på jernet, ehuru mindre
kraftigt än de fria syrorna. Jernet har nämligen,
alldeles som zinken, ehuru ej i samma grad, egenskapen
att sönderdela metallsalter, d. v. s. det borttager
syran ur det upplösta saltet, oxiderar sig dermed
och qvarlemnar den i saltet ursprungligen innehållna
metallen som ett fint slam. Då här sålunda en dubbel
process eger rum och syran blott småningom kan
inverka på jernet, i samma mån hon sjelf blir fri
från sin förra förening, fortgår etsningen jemnt,
men ändock hastigt nog; hela processen kan mätas
med minuter. Ett nytt godt etsmedel har man funnit i
en lösning af jod i jodkalium. Det bildar på plåten
jodjern, som mycket hastigt förvandlas till jernoxid.
Af det nu sagda inses lätt, att stålet vid etsningen
ej, som kopparn, upplöses rent, så att man genom
etsvattnet kan se, huru arbetet fortgår, utan att här
tvärtom bildar sig en återstod af kol, oxid eller
metallslam, som samlar sig i de raderade strecken
och efter korta mellantider måste genom afsköljning
bortskaffas. Man har för öfrigt äfven för etsningen
i koppar sökt åstadkomma medel, som verka säkrare,
lugnare och beqvämare än den sedan gammalt begagnade
salpetersyran, och ganska ändamålsenligt har i
detta hänseende ett etsvatten befunnits, som är en
blandning af mycket vatten, saltsyra och upplöst
klorsyradt kali. Då saltsyran nämligen småningom
sönderdelar detta salt, frigöres klor, som angriper
och upplöser metallen. I stället för lukten af den
skadliga salpetersyrade gasen, som vid etsningen med
skedvatten är oundviklig, utvecklar sig här endast
en svag, långt mindre obehaglig klorlukt.
Att stålet genom glödgning låter uppmjuka sig
och derefter genom flera olika medel kan bringas
att återtaga sin förra hårdhet, är ett väl kändt
förhållande, som vi redan omnämt. Inom stålgravyren
begagnar man sig nu af denna dess egenskap
på det sätt, att man etsar i den uppmjukade
plåten, men trycker med honom först sedan han
hårdnat igen. Härigenom har det blifvit möjligt
att mångfaldiga plåten sjelf, en metod, som dock
endast låter använda sig på plåtar, som ej öfvergå
en viss storlek, och äfven då ej rätt egnar sig för
egentliga bildverk, men deremot för sedeltryck är
ganska lämplig.
Lägger man på en bearbetad och hård plåt en mjuk,
ograverad stålplåt och låter båda under starkt tryck
gå mellan ett par valsar, eller utelemnar man helt
och hållet den öfre plåten och i stället gör den
öfre pressvalsen af mjukt stål, skall i båda fallen
en upphöjd motbild af originalplåten aftrycka sig på
plåten eller valsen. Göras nu dessa i sin tur hårda,
skall man med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
