Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Graveringsmaneret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maneren. Men för att detta skall lyckas, måste
rikligt med färg anbringas på teckningen och valsen
vara mycket mjuk. Kraftigare blir trycket, om man
behandlar stenen som en kopparplåt, hvilket dock tar
mycken tid. Graveringen är för sin stora finhets
skull ett af de allmännast använda och nyttigaste
maneren och begagnas i synnerhet till åstadkommande
af fin stil, ornament, kartor, titlar, visitkort
o. s. v. Vill man drifva finheten längre, än för
menniskohanden är möjligt, erbjuder maskinen sina
tjenster och graverar med en diamantspets så fina och
mångfaldiga linier, vågor och slängar på stenen, att
de bilda de präktigaste mönster. Det ges flera olika
sådana hjelpmaskiner. Med linie- och vågmaskinerna
kunna genom sammansättning af raka och krokiga
linier vackra och omvexlande mönster åstadkommas;
guillochermaskinerna, om hvilka vi längre fram skola
tala, medgifva ännu större frihet i frambringandet af
de mest olikartade ornament, rosetter, infattningar
o. s. v.; reliefkopieringsmaskinen slutligen
öfverflyttar alla flackt upphöjda bildverk, mynt
o. d., hvilka man som patroner insätter uti honom,
på stenen sålunda, att äfven aftrycken se ut som
upphöjdt arbete. Genom den starka förbrukning af
lyxpapper af mångfaldigt slag, som nu eger rum,
har maskinarbetet blifvit en blomstrande gren af
litografin, och sedan någon tid använder man här
äfven etsning med syror. Derigenom att diamantspetsen
ej behöfver rista i stenen, utan endast genomskär
täckgrunden, spar man först och främst maskinen,
och vid den derpå följande etsningen med svag syra
kan man gå till väga alldeles på samma sätt som vid
koppar- och stålsticket, nämligen sålunda, att man,
sedan ett parti blifvit utarbetadt, öfverdrager det
med täckgrund, men fortfar att etsa de öfriga, och
så allt vidare. Bilden får på detta sätt en rikare
skuggning, som maskinen ej ensam kan åstadkomma. Till
ets- och täckmedel har man flera bekanta kompositioner
äfvensom litografiska tuscher. Stenen skyddas allt
jemt af gummilösningen, och när han efter slutad
etsning rengöres med terpentinolja, eger han sin
förmåga att slå ifrån sig färgen oförsvagad.
Det fins äfven ett allmänt etsmaner, d. v. s. man
kan, sedan den polerade stenen blifvit beredd med
gummi och syra, åter afvaskats och torkat, öfverdraga
honom med kopparsticksgrund, inradera teckningen,
fördjupa henne med förtunnad salpeter- eller ättiksyra
o. s. v. Detta förfaringssätt torde dock i allmänhet
ej ofta förekomma. Andra mindre vanliga metoder äro
äfven det täckta fördjupade maneret och det raderade
svartkritmaneret äfvensom åtskilliga sätt att medelst
tampon, pensel och skafjern på ruggiga stenar anbringa
bilder, som äro efterhärmningar af kopparstickarens
svartkonst eller aquatintamaner.
Äfven den litografiske konstnären kan begå fel och
måste då tillgripa korrigeringen, som stundom kan
förorsaka honom ganska mycken möda. Mycket beror
härvid på, om felet blifvit genast upptäckt och kan
på ögonblicket rättas, eller om det fått tid att
djupare sätta sig fast, äfvensom om korrigeringen
sker på preparerad eller opreparerad sten. Gravören
har endast ett medel att tillgripa: skafning eller
etsning. Han måste föra skafjernet så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
