Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagen om kraftens oförgänglighet - Fysikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dragningskraften mellan himlakropparna är försvunnen,
ty hon är förvandlad till värme, stjernornas rörelse
har länge sedan upphört, lika så dragningskraften
mellan de minsta delarna, genom hvilken kropparna ega
fasthet. Materien har förlorat sin form, har blifvit
ett atomistiskt stoft. Ingen ljusstråle dallrar genom
den mörka natten, allt ljus är värme, och till och
med detta har blifvit overksamt. Dess sista yttring
har varit att i hela rymden utjemna motsatserna:
en fullständig frid, en evig hvila herskar i verlden.
Detta slut på allt kroppsligt lif kunna vi sålunda
förutsäga, ty liksom jorden hittills förlorat allt
mer af sitt värme och utstrålat det i verldsrymden,
liksom hon endast genom värmeutstrålningen från solen
bibehåller sig i sitt närvarande skick, lika så skall
också denna hennes lifskälla småningom utsina, ty de
ständiga utgifterna måste till slut uttömma äfven
solens värmeförråd. De elektriska, magnetiska och
ljusfenomenen, de kemiska förloppen, den organiska
verldens lif och växtlighet, allt särskilda yttringar
af samma kraft, hvilken vi nu antagit vara värmet,
skola försvagas med detta och slutligen helt och
hållet upphöra, när en likformig temperatur råder
i hela verldsrymden. Men vi kunna icke, ej ens i
aflägsnaste mån, bestämma den tidrymd, som ännu
skiljer oss från denna slutliga död. Är det genom
sakförhållanden visadt, att jordens värmeförhållanden
på mer än 2 000 år ej ändrat sig 1/100 grad, måste
tiden för verldens sannolika fortbestånd blifva för
oss alldeles ofattlig, och tanken på det aflägsna
tillkommande, som likväl visar forskaren den säkra
döden, vänder ej nedslagen, utan snarare upplyft
tillbaka, ty den stora lag, han upptäckt, antyder
en oändlighet af faser, som lifvet måste genomgå,
innan det återvänder till den eviga hvilan.
Vi ha meddelat våra läsare dessa tankar för att
visa fruktbarheten och den höga betydelsen af den
vetenskap, med hvars tillämpningar vi i det följande
skola syselsätta oss.
Fysiken kan anses som hela den synliga verldens
grundvetenskap; hon leder vår tanke till ett ej anadt
fjerran af tid och rum, på samma gång hon förklarar
lagarna för de mest enkla redskap, t. ex. skrufven
och häfstången. Vi ha henne att tacka för de största
framsteg, som under de senaste hundra åren blifvit
gjorda.
Fysikens historia. Om också anledningar till
betraktelser öfver naturföreteelserna ständigt finnas
för handen och dessa redan under den mest aflägsna
forntid måste ha syselsatt menniskorna, fordras dock
en viss utbildning af tankeförmågan för att bringa
iakttagelserna i en bestämd ordning och ännu mer för
att från fenomenen sluta till deras orsak. Redan
de äldsta menniskorna gjorde vid förfärdigandet
af sina enkla redskap omedvetet bruk af de fysiska
lagarna; sedermera har man samlat en stor rikedom
af sakförhållanden, men de första försöken att på
vetenskaplig väg tillgodogöra dessa rika material gå
ej särdeles långt tillbaka i det förflutna.
Först i Egypten träffar man tecken, hvilka antyda,
att, liksom detta land i allmänhet var den grekiska
kulturens vagga, det likaledes äfven var hembygden
för forntida vetenskaplig bildning i matematik, fysik,
astronomi och kemi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
