Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagen om kraftens oförgänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu kan det väl synas, som om vid de i naturen
oupphörligt försiggående förvandlingarna samma
verkan ej alltid ernås genom samma medel. Men detta
är i sjelfva verket endast skenbart, emedan vår
vanliga iakttagelseförmåga ej förslår att uppspåra
alla de vägar, på hvilka delar af kraften genom
omständigheterna föranledas att undandraga sig
vår iakttagelse. För vissa fall är genom omedelbar
mätning bevisadt, att ingen förlust eger rum, och hvad
experiment, mått, våg och vigt ådagalagt för enstaka
fall, det har matematiken bekräftat som en allmän
lag. Detta är lagen om kraftens oförgänglighet,
jemte upptäckten af tyngdlagen den mest storartade,
som någonsin blifvit gjord.
Men den frågan ligger nära till hands: om således
ingenting går förloradt af ämne eller kraft,
ingenting försvinner ur verlden, hvilken utsigt finnes
då, att de också alltid skola utöfva denna inbördes
vexelverkan, som håller den nu varande verlden vid
makt, och kan naturvetenskapen försöka att ge ett
svar härpå? Med andra ord: ha vi skäl att tro på en
verldens undergång, och af hvad slag skall denna bli?
Efter föregående betraktelser är svaret på denna
fråga väsentligt underlättadt. Ty då vi sett, att
ej det minsta kan gå förloradt hvarken af ämne eller
kraft, skall ingen längre hysa den tanken, att, när
det talas om en verldsundergång, dermed kan menas en
fullständig tillintetgörelse, uppkomsten af ett stort
tomrum, ett intet. Man skulle på sin höjd kunna tänka
på en förstöring af former, på ett upphörande af de
förändrande krafterna. Men då ej heller krafterna
kunna försvinna, återstår endast den möjligheten
för en verldsundergång, att omständigheterna skulle
beröfva dem tillfälle att yttra sig.
Men detta fall måste en gång nödvändigt inträffa,
om vi få tillerkänna de bekanta lagarna bestående
giltighet, och hvarje dag, som går, minskar den tid,
som ligger emellan det närvarande och den stora döden.
Alla krafter verka nämligen, i det de sträfva att
sätta sig i jemvigt. Endast om en kropp undergår
förändring till sin temperatur, så att han antingen
mottager eller af gifver värme, förändrar han volym
och kan framkalla mekaniska eller elektriska eller
ljusfenomen. Han må vara aldrig så het, ha i sig
upptagit aldrig så mycket värme, skall dock, när
allt rundt omkring honom är lika varmt, så att intet
utjemnande, ingen ändring i temperaturförhållandena
kan ega rum, allt detta värme ej kunna åstadkomma
någon kraftyttring. Värmet hos en kropp verkar
endast genom motsatsen till andra mindre varma
kroppar, på hvilka det kan öfvergå. På samma
sätt är det med ljuset, som endast kan framkalla
förändringar och företeelser, så länge det ännu finnes
mörker. Elektriciteten frambringar sina egendomliga
verkningar, när positiv och negativ elektricitet
förena sig, och hos magnetismen möter oss i motsatsen
mellan polerna samma förhållande.
Vilja vi således tänka oss samtliga dessa
verldskrafter en gång förvandlade i värme, kommer
all rörelse och all förändring, med andra ord allt
lif att upphöra, då samma temperatur herskar i hela
verldsrymden, då det ej mera finnes något varmare
eller kallare ställe. Den ömsesidiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
