Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnesmärken af egyptisk bygnadskonst - Häfstången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De mekaniska hjelpmedel, som användes af pyramidernas
uppbyggare, voro inga andra än de, som äfven vi känna,
och till och med endast de allra enklaste af dessa.
I närheten af pyramiderna vid Gizeh finnas ännu
lemningar efter den sluttande bank, på hvilken de i
den östra bergskedjan brutna stenblocken fraktades
upp på en 135 fot hög bergterrass. De egyptiska
byggmästarna begagnade sig således här af det
lutande planet. Vidare hade de linor, häfstänger och
rullar, och till dessa enkla hjelpmedel samt några
föga invecklade sammansättningar deraf inskränkte
sig otvifvelaktigt deras medel för stenblockens
transporterande från stenbrotten till bygnadsplatsen.
Alla de maskiner, med hvilkas tillhjelp de nämda
märkvärdiga arbetena blifvit utförda, verka efter
en och samma lag, nämligen lagen för häfstången,
liksom skrufvens talrika användningar, dem vi
i förra kapitlet genomgått, grunda
sig på lagen för det lutande planet.
Fig. 34. Tvåarmad häfstång.
Häfstången. En häfstång är ingenting annat än en
kring en fast punkt rörlig stång, som påverkas af två
krafter, hvilka sträfva att vrida henne i motsatta
riktningar omkring nämda punkt. Den ena af dessa
krafter, den som sträfvar att åstadkomma rörelse,
kalla vi rätt och slätt kraft, och den andra, som
gör motstånd mot rörelsen, kalla vi last. Ändamålet
med en teori för häfstången är att utröna, under
hvilka förhållanden kraft och last hålla hvarandra
i jemvigt. Det skenbart närmast till hands liggande
svaret: då båda äro lika stora, är icke i ett fall af
hundra riktigt; ty jemvigten beror icke endast på
krafternas storlek, utan äfven på läget af de punkter,
i hvilka de påverka häfstången, d. v. s. dessa
punkters afstånd från den fasta punkt, kring hvilken
häfstången kan vrida sig. De delar af häfstången,
som ligga mellan denna punkt och angreppspunkterna,
kallas häfstångens armar.
Fig. 35. Enarmad häfstång.
En arbetare vill upplyfta ena kanten af en sten
ett stycke från marken; för detta ändamål sticker
han ett jernspett under stenen och lägger en annan
mindre sten eller en träkloss a (fig. 34) till
stöd under spettet. Ju närmare detta stöd ligger
intill stenkanten, d. v. s. ju närmare häfstångens
stödjepunkt ligger lastens angreppspunkt, med desto
mindre kraft utföres det åsyftade arbetet. En planka,
som hvilar på en under hennes midt uppstäld bock,
användes, som bekant, till gunga. Sätta sig två
ungefär lika tunga personer en på hvardera ändan af
plankan, är den minsta stöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
