Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mikroskopets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påvisade blodets cirkulation i hårkärlen på grodans
simhud, och optikern Divini insatte i stället för en
bikonvex okularlins två plankonvexa glas, som berörde
hvarandra med midten af sin bugtiga yta, hvarigenom
den sferiska afvikelsen betydligt minskades. Campani
uppfann det efter honom benämda okularet.
I England utgaf Robert Hooke 1665 sin mikrografi,
iakttagelser öfver särskilda delar af växt- och
djurkroppen, gjorda med instrument, som han sjelf
förfärdigat. Hans mikroskop bestod af fyra rördelar,
som kunde skjutas uti hvarandra och hvari okular,
kollektiv och objektiv befunno sig. Medelst en skruf
kunde det småningom föras allt närmare det observerade
föremålet. För öfrigt hade redan Galilei gifvit sina
instrument sådana skjutbara rör. Näst Hooke förtjena
i de mikroskopiska undersökningarnas historia nämnas
engelsmännen Henshaw och Nehemias Grew.
I Tyskland har i synnerhet Sturm i Nürnberg gjort sig förtjent om
mikroskopets fullkomnande derigenom, att han var den
förste, som, för att förekomma sferisk och kromatisk
afvikelse och frambringa så skarpa och färgfria bilder
som möjligt, sammansatte objektivet af två kombinerade
linser, antingen två bikonvexa eller en plankonvex och
en bikonvex lins. Han lyckades visserligen ej så, som
han önskat, och i följd af de ofvan nämda bristerna,
som äfven genom de af Huyghens föreslagna linserna
med stor brännvidd endast till en del undanröjdes,
förblef den enkla lupapparaten fortfarande i bruk,
medan det sammansatta mikroskopet af få och nästan
endast försöksvis användes.
Förbättringarna i det sammansatta mikroskopets
mekanism afsågo hufvudsakligen objektskifvan och
belysningsapparaten. Den förra försågs snart efter den
hookeska iden med en fin skrufinrättning, och till
den senare användes linser och speglar, än åtskilda,
än kombinerade. En vigtig förbättring gjordes af
tysken Hertel. Han gaf sina instrument en spegel, som,
vridbar åt alla håll, kunde intaga alla möjliga lägen
till objektet. Objektskifvan hade en rund öppning
för genomskinliga föremål och var för ogenomskinliga
hvit eller svart. Instrumentet var rörligt på ett
gångjern och kunde för mikroskopiska mätningar förses
både med skruf- och nätmikrometer. De hertelska
instrumenten blefvo genom sin stora praktiska
användbarhet förebilder för senare optiker, såsom
Martin, Adams, Dollond, Reinthaler, Brander m. fl.,
och deras inrättning är i det nu varande mikroskopet
i allt hufvudsakligt bibehållen.
Mikroskopets egentliga själ, glasen, erhöll dock
först under tiden efter Euler sin fullkomligare
utbildning. Då den ännu ej undanröjda färgspridningen
var i hög grad menlig för bilderna, ville Robert
Barker och andra införa reflekterande mikroskop,
hvari, liksom i spegelteleskopen, objektivet ersattes
af en ihålig spegel, men bildernas stora ljusfattigdom
gjorde dessa bemödanden fruktlösa. Deremot sökte
Dellabare genom att till sina okular använda en
egendomlig kombination af kron- och flintglaslinser
minska den sferiska afvikelsen och genom inskjutning
af en kollektivlins förstora synfältet. Liksom Sturm,
använde äfven han olika objektiv för att åstadkomma
olika förstoringar och inrättade för det ändamålet
sina rör till förlängning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
