Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klaveret och de klaverartade instrumenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klaveret och de klaverartade instrumenten eller
sådana, hvilkas strängar anslås med en hammare,
gå flera århundraden tillbaka i tiden. Vanligen
antages, att monokorden, som redan i 11:e seklet
begagnades i klostren, varit första anledningen
till uppfinningen. Guido från Arezzo skall, för att
hastigare finna en viss ton, under det motsvarande
stället på monokorden ha anbragt små, medelst
tangenter rörliga trästycken. Denna hypotes anses
dock nu mera sakna grund.
Uppfinningen af tangenten, clavis, som gifvit namn
åt hela den långa raden af dessa instrument, går
långt tillbaka i forntiden. De gamla hebreerna skola
haft ett slags instrument, masjrokita och <sp>magrefa<sp>,
hvilka, liksom den grekiska vattenorgeln, spelades med
tangenter; en och annan uppgift låter äfven förmoda,
att hebreerna genom pennbitar, fästa vid tangenter,
anslagit strängarna. Dylika uppgifter äro dock föga
pålitliga, och ett sådant bruk af tangenter, som i
våra klaverinstrument eger rum, kan ej med visshet
spåras längre tillbaka än till 11:e seklet.
De äldsta instrumenten af denna art tjenade blott
till att för sångaren angifva tonen och hade knapt en
oktavs omfång. Tangenternas form var den intill senare
tider brukliga; den ena ändan nedtrycktes med fingret,
den andra var försedd med ett stift eller rättare ett
kilformigt bleckstycke, hvars uppåt riktade breda
ända anslog strängen. Dessa små musiklådor erhöllo
småningom ända till 20 tangenter; stämningen var den
diatoniska skalans; halftonerna tillades först senare,
i 14:e seklet cis och fis och ett århundrade senare dis och gis; b hade redan från början upptagits.
Utbildningen af klavikorden, det namn, som gafs dessa
instrument och sedermera förbyttes till namnet klaver,
höll jemna steg med de öfriga stränginstrumentens
förbättringar; i synnerhet vann det omtyckta
hackbrädet stort inflytande. Af detta instrument
finnes en afbildning från år 1536, som meddelats
af benediktinmunken Lucinius (Nachtigall) i hans
verk öfver musiken. Det bestod af en fyrkantig,
nästan qvadratformig låda och hade fyra sensträngar
af lika längd, hvilka stämdes medelst skrufvar och
anslogos med små, med bleck eller skinn öfverdragna
hammare. Enligt meddelande af Michael Prætorius, som
1619 gaf en afbildning af detta instrument, hade det
16 strängar och knäptes äfven med fingrarna. Längre
fram tillades flera strängar, nämligen af stål, så att
det i 18:e seklet hade ett omfång af ända till tre
oktaver och under benämningen cymbal eller persiskt
hackbräde åtnjöt temligen högt anseende. Man påträffar
ännu någon gång hos kringstrykande marknadsmusikanter
det alldeles föråldrade hackbrädet.
Jemte hackbrädet kan spinetten anses som pianots
föregångare. Spinetten förekommer redan i 14:e
seklet och hade formen af en oregelbunden fyrkant. Han
utgjorde likaledes en fyrkantig låda, som på längden
var öfverspänd med strängar. Tonerna frambragtes
medelst gaffelformiga tangenter, palmulae, med dockor
vid bakändan. I stället för dessa dockor anslog man
sedermera metallsträngarna med spetsiga korppennor,
deraf instrumentet, som äfven benämdes clavicymbalum,
fick namnet spinett (af spinula, spets).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
