Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klaveret och de klaverartade instrumenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I 17:e och 18:e seklen var spinetten i allmänt bruk
och hade ända till fyra oktavers omfång. I olika
länder olika benämd, kallades han i Tyskland äfven
symphonia eller magadis, pektis och virginal. Hans ton måste emellertid haft föga
skönhet, ty det heter i den 1791 utkomna boken "Den
musikaliske poeten", att "det låter barnsligt".
Fig. 444 ger oss ett begrepp om de gamla klaverens
beskaffenhet. Icke alltid fans en särskild sträng
för hvar ton, utan för billighetens skull fick
ofta en och samma sträng göra tjenst för två
toner, hvilket i den ursprungliga mekanismen,
der anslagsstiftet, tangenten, med tangentlyftaren
utgör ett fast förbundet helt, i nödfall går för
sig. Tangenten bildar då vid fast nedtryckning
strängens egentliga stall, och blott den delen
ljuder, som ligger deröfver; tonen måste vara högre,
än när strängen svänger i hela sin längd. Ett kort
anslag af stiftet anger sålunda hela strängens ton,
ett långt nedtryckande den förkortade strängens,
och genom en passande ställning af stiftet kunde man
drifva den lägsta ton en half ton i höjden. Sålunda
konstruerade klaver kallades
bundna; bandfria voro de, i hvilka hvarje ton hade sin
särskilda sträng. De sistnämda torde vara äldst och de
bundna, såsom surrogat, ha uppkommit af dessa. Den,
som kan göra sig en föreställning om klangen af de
bundna klaveren, skall säkerligen känna sig tacksam
mot ödet, som befriat oss derifrån.
Fig. 444. Clavicymbal från år 1520.
Strängarnas olika längd föranledde snart den form, som
benämdes flygel, och Prætorius afbildar ett sådant
instrument, hvars form redan visar öfverensstämmelse
med våra moderna flyglar. Benämningen svinhufvud,
som äfven förekommer, härrör från instrumentets
spetsiga form, som synes i fig. 444. Flygeln
tyckes i 16:e seklet varit ett temligen kändt
instrument. Instrumentfabrikanten Domenico Pesaro
förfärdigade ett sådant med tre klangslägten.
Det fans instrument, hvilkas särskilda toner
frambragtes genom det samtidiga anslåendet af fyra
strängar eller körer (således fyrkorigt). En af dessa
fyra strängar stämdes då stundom en oktav lägre än
grundtonen, och en annan en qvint högre. Anslaget
skedde, liksom på spinetten, medelst korppennor,
fästa på dockor, och senare medelst "små, men mycket
dyra gyllene bleck".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
