Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trumpeten och hornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betingar den spiralartade formen, hvilken visserligen
vid tillverkandet förorsakar betydliga svårigheter.
Det skulle knapt vara möjligt att hoplöda en lång
bleckremsa till ett rör, sådant som valdhornets
eller trumpetens, utan att det sloge sig i veck och
bucklor, hvilka utöfva ett mycket skadligt inflytande
på tonen. Detta förekommes dock derigenom, att
man först gör ett rakt rör och öfver allt på det
omsorgsfullaste hoplöder och uthamrar det, derefter
fyller det med smält bly och, sedan det kallnat och
bildar en enda sammanhängande massa med röret, böjer
detta i de spiraler, man vill hafva. De ojemnheter,
som dervid uppstå, kunna lätt undanrödjas med en
hammare. Slutligen smälter man åter ut blyet genom
upphettning.
När man talar om de äldre krökta hornen, menar man
företrädesvis sådana, som äro böjda i en halfcirkel. I
buffelhornet, jägarhornet och det nu varande engelska
buglehornet (af bugle, vild oxe) ha sådana
gamla former ännu bibehållit sig. Böjningarna i cirklar
och ellipser äro deremot från början af 16:e århundradet
i allmänt bruk. Valdhornet infördes i Tyskland i början
af förra århundradet från Paris genom den i Böhmen bosatte
och genom sitt besynnerliga lefnadssätt bekante grefve
Franz Spork.
Fig. 470. Valdhornet.
I musiken spela blåsinstrumenten af metall utan
sidohål en mycket stor rol. Ända till Händels tid,
då harmonin var mycket enklare och kompositörerna
kände ett jemförelsevis ringa antal af orkestrala
effektmedel, var det jemte fiolen åt trumpeten,
man lemnade melodins ledning. Det var i synnerhet
hans klara klangfärg, som gjorde honom egnad
dertill. "Trummeten är i handen på en god mästare,
som väl och konstrikt kan betvinga honom, ett herligt
instrument", säger Michael Prætorius i början af
17:e århundradet. Men sedermera använde man honom
mera för hans tonfärgs skull, och hans stämma lades
sålunda mera i mellantonerna. Men derigenom har konsten
att behandla honom gått afgjordt tillbaka, så att endast
få trumpetare i våra dagar kunna motsvara de anspråk,
som Händel ännu stälde på honom. I synnerhet tyckes
konsten att med lätthet kunna frambringa högre trumpettoner
till den grad ha gått förlorad, att redan Mozart vid
instrumenteringen af Händels Messias måste
fördela trumpetpassagerna på flera olika instrument.
Den fortgående utvecklingen af den harmoniska musiken,
hvilken ej kan nöja sig med den diatoniska skalan,
måste leda till försök att efter behag kunna förlänga
eller förkorta luftpelaren inom instrumentet och
derigenom frambringa de mellanliggande kromatiska
tonerna. Hvad valdhornet angår (fig. 470), kunde
man visserligen genom att införa handen i dess
mycket stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
