Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trumpeten och hornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klockstycke till en viss grad förändra tonernas höjd
och djup (stopptoner), men med trumpeten lät detta
sig icke göra, och man måste på annat sätt söka uppnå
detta ändamål. För att ändra instrumentets grundton,
t. ex. förvandla C-hornet till ett Es-horn,
F-horn o. s. v., anbragte man infogade stycken, s. k.
böglar, hvilka fästes under munstycket och
förlängde röret i motsvarande mån. Enligt Prætorius fans
det omkring år 1600 endast en enda "trummet, vulgo fälttrummetarnas tarantara i d". "Endast för några år
sedan", skrifver han år 1619, "har man vid några furstars och
herrars hof förlängt dem på mensuren eller ytterligare derpå
fäst en bögel, så att de stämt sin bas en ton lägre in
modum hypojonicum." Emellertid halp detta endast då,
när en ändring inträdde i hela tonarten; de halftoner,
som saknades inom henne, kunde naturligtvis ej
derigenom åstadkommas. Detta mål uppnådde man först
genom de rörliga dragstängerna, hvilka lufttätt
gingo in i hvarandra och vid utdragandet förlängde
den vibrerande luftpelaren, men vid hopskjutningen
förkortade honom och höjde grundtonen. På detta sätt
utvecklade sig ur trumpeten basunen. I principen äro
båda instrumenten fullkomligt lika, och om i basunen
rörens inbördes ställning fixeras, är han i sjelfva
verket endast en trumpet af större rörlängd och derför
af en lägre grundton.
Äfven på valdhornet sökte man tillämpa denna ide,
och de s. k. inventions-hornen, hvilka
Anton Joseph Hempel i Dresden uppfann
1754, äro det första exemplet härpå. Emellertid var
pipornas rörelse allt för trög, hvarför man åter afstod
derifrån, så mycket hellre som Clagget i
England i slutet af förra århundradet och Heinrich
Stötzl från Pless i öfre Schlesien 1815 stälde
instrumentets hufvudrör i samband med flera deruti mynnande
birör och derigenom, att ingångarna till det samma efter
behag kunde öppnas medelst ventiler, gåfvo den vibrerande
luftpelaren en motsvarande större längd.
Fig. 471. Ventilhorn, tillverkade af A. Sax i Paris.
Fig. 472. Fig. 473. Fig. 474.
Ventilerna justerades med fingrarna. Först anbragte
Stötzl på sitt horn blott två sådana ventiler, af
hvilka den ena stämde luftpelaren precis en half
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
