Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flöjten - Tunginstrumenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare var i synnerhet nödvändigt för att oskadliggöra
den bortom tonhålet liggande nedre flöjtdelens
och den deruti inneslutna luftpelarens medverkan,
ty ju mindre den öppning är, genom hvilken den inre
luftpelaren står i förbindelse med den yttre, desto
ofullständigare uppnås den afsigt, enligt hvilken
flöjten skall framställa en öppen pipa, som räcker
till den punkt, der tonhålet befinner sig. Då dessa
tretton tonhål naturligtvis hvarken kunde nås med
fingrarna eller alla tillslutas, betäckte Böhm dem
med klaffar, för hvilkas öppnande han anbragte en
särskild mekanism.
På flöjter efter de äldre systemen voro tonhålens
antal, anordning och storlek betingade af handens
bygnad. Men då nu lagarna för en vibrerande luftpelare
ej kunna ändras efter sådana förhållanden, måste
man, till stor skada för klangverkningen, afvika
från den enkla formen, och flöjten hade slutligen
blifvit en högst invecklad kombination af koniska och
cylindriska rördelar, full af fel och brister, som
det fordrades ett stort mästerskap att i någon mån
kunna afhjelpa. De felande halftonerna frambragtes
genom alldeles egendomliga hjelpmedel, så att
man t. ex. kombinerade verkningen af två bredvid
hvarandra liggande tonhål och sålunda nödtorftigt
höjde eller sänkte en ton med en lika stor intervall
som den saknade.
Det förstås af sig sjelft, att tonen på detta sätt
måste förlora betydligt till sin qvalitet. Böhm
deremot gjorde sig oberoende af dessa olägenheter,
i det han ombildade flöjten till en enkel akustisk
apparat, hvars verkningar på det noggrannaste kunde
beräknas. Han skilde klaffarna från gripplåtarna och
ordnade de senare på ett för handen beqvämt sätt på
en längdaxel, från hvilken de öppna och tillsluta
tonhålen medelst lagom långa, böjda häfstänger. Men
dessutom gaf han alla delarna den största fulländning
i utförandet.
Det böhmska systemet har på senaste tiden funnit
allt större uppmärksamhet. Det har af uppfinnaren
sjelf med lika utmärkt framgång användts på de öfriga
instrumenten, i synnerhet träblåsinstrumenten, och det
är att hoppas, att det slutligen skall helt och hållet
undantränga de äldre inrättningarna. I Frankrike har
man redan nästan uteslutande upptagit det, och den
utvidgade användningen har ledt till en stor mängd
konstruktioner af klaffinstrument. I fig. 481
lemna vi en teckning af några af de intressantaste
ibland dem, som 1862 voro af Sax utstälda i London.
Tunginstrumenten höra egentligen till de i principen
enklaste musikaliska instrumenten, ty tonen
frambringas direkt genom elastiska metallstafvars
vibrationer och är således för hvarje tunga en noga
bestämd, som ej förändras genom olika behandlingssätt
och, i likhet med den vibrerande luftpelaren,
kan bringas att utveckla den bekanta serien af
öfvertoner. Vanligen äro tungorna af stål och sättas
af en luftström i svängning.
Dessa svängningars hastighet, tonens höjd, beror
af tungans spänning (styfhet) och vigt. I mån af
den förra blir tonen högre, i mån af den senare
lägre. Genom den svängande delens förkortning eller
förlängning kan man således ändra tonen, och för att
göra detta begagnar man sig vanligen af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
