Hela den yttre naturen utgör en väl hoplänkad kedja, der hvarje särskild länk ger fäste och stöd åt sin närmaste granne utan allt slafviskt beroende, ty liksom de alla bära, blifva de ock alla burna. Alla stå de i ömsesidigt beroende af hvarandra; dock finnes ingen enda ibland dem, som icke är en ring for sig, sluten och skön. Den glänsande kristallen, en strålande ädelsten, den doftande blomman, liksom den saftiga frukten, den fladdrande fjäriln, den ljuft slående näktergalen, alla lefva de ett lif för andra. Ännu mer, de gå i döden för andra. Ur en form, som förgås, utvecklar sig en annan: genom förstöring består verlden. Menniskokroppen dör allt ifrån sin födelsestund. Den vän, från hvilken du varit skild, är, när han kommer åter, ej längre den samme. Andra ögon betrakta dig, en annan tunga uttalar ditt namn, hår och hud, hand och fot, sjelfva hjertat, allt är förbytt. Blodet upptar allt jemt nya ämnen och för dem till de kroppens organ, der de omdanas till muskelsubstans, till benmassa, till senor och band, liksom å andra sidan allt jemt ur muskler och ben, ur band och senor afsöndras förbrukade ämnen. Det gamla, som dör bort, ersattes genom det nya, som kommer till. Från blodet förnyar sig kroppen oaflåtligt, liksom han oaflåtligt befinner sig i ett döende utåt. Hans beståndsdelar äro stadda på ständig vandring, och samma rörelselag genomgår hela naturen. Vi kunna spara denna lag, vi äro i stånd att följa de vandrande smådelarna ganska långt och finna dem åter; men der, hvarest sjelfständiga, lagbundna former uppträda, omtöcknas vår blick. Om det äfven der är oss i visst mått förunnadt att utreda de lagar, efter hvilka ombildningen sker, förbli dock sjelfva de verkande orsakerna for oss en hemlighet.