Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens bildning och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ännu unga jordplaneten var insvept i en tjock,
tung atmosfer, hvilken innehöll ej blott, såsom nu är
fallet, hufvudsakligen syre och qväfve, utan äfven
dels vida mera kolsyra än nu, dels allt det vatten,
som nu fyller jordens sjöar och haf, men då och
äfven sedermera en lång tid igenom ej kunde förekomma
under annan form än den af ångor, dimmor och moln,
sväfvande mellan jordens ännu heta fasta omhölje
och den kalla verldsrymden. I de högre, kallare
luftlagren förtätades ofantliga massor vattenånga
till dimmor och töcken, hvilka, då de sjönko ned i
lägre, varmare luftlager, åter fördunstade. Detta
vattnets atmosferiska kretslopp närmade sig allt
mer jordytan, ju mer denna afsvalnade, och först
när temperaturen vid jordytan hunnit sjunka under
vattnets kokpunkt, hvilken i följd af det ansenliga
lufttrycket då utan tvifvel låg vida högre än nu,
blef det för vattnet möjligt att afsätta sig i
dropp- eller flytande form. Men detta skedde till
en böljan endast på jordens högsta, mest afkylda
punkter, derifrån vattnet i otaliga rännilar och
bäckar hastade utför till lägre, hetare trakter
för att här som ånga eller gas å nyo stiga upp i
atmosferen. Ty om också dalar och berg då ej funnos
aT sådan utsträckning som nu, måste dock smärre
höjdskilnader redan ganska tidigt uppstått. Under
sitt lopp började vattnet redan nu på jordens fasta
delar utöfva denna sönderfrätande verkan, hvilken
lemnar i dess våld allt, som innehåller någonting
lösbart. Genom den höga temperaturen blef denna verkan
ansenligt ökad, och luftens stora halt af kolsyra samt
möjligen äfven andra kraftigt verkande gasformiga
ämnen gjorde likaledes sitt till för att åstadkomma
förändringar i jordskorpans kemiska sammansättning
och fysiska beskaffenhet. Genom det tunna stenskalet
frambröto tid efter annan smälta massor, som liknade
hvarandra åtminstone deruti, att de alla egde en
glödhet temperatur, hvilken i förbund med vattnet,
kolsyran m. fl. ämnen verkade på närliggande delar
af jordens stelnade yta.
Sålunda hafva alltid, men väldigast under jordens
ungdomstid, de i henne inneboende fysiska och
kemiska krafterna stått till hvarandra i en
innerlig vexelverkan. Tidtals inslumrade, men aldrig
utslocknade, lemnade de materien, mot hvars minsta
delar de riktade hela sitt anfall, aldrig någon
ostörd ro. Och hur skenbart svaga dessa krafter än
mången gång synas, hur obetydlig än den verkan må
förefalla, som de för hvarje ögonblick åstadkomma,
blir dock resultatet af deras verksamhet, då de få
arbeta oupphörligt långa tider igenom, ofantligt. Den
frågan, om vi i de bergarter, hvilka tjena alla de
öfriga till underlag och följaktligen måste anses
tillhöra den bergformation, som först stelnade, ha
för våra ögon ursprungliga prof på jordens äldsta
stenskorpa, sådan hon var efter sin första bildning,
lär sålunda näppeligen kunna jakande besvaras.
Jordens urämnen, de ämnen, hvaraf bergarterna
bildades, hafva en ombytlig och orolig natur. De
lösgöra sig vid första gynsamma tillfälle ur de
fastaste fängsel och begifva sig ut på vandring. De
öfvergifva äldre förbindelser för att ingå nya,
hvartill de ha större benägenhet, och hvarje ingången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
