Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens bildning och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en större mängd materie närmast eqvatorn, utan,
liksom säden tvingas att hvirflande fly från den
kringsvängande qvarnstenen, tvangs eqvatorialzonens
yttersta hvarf att rycka sig löst för att sedan kretsa
på egen hand omkring planetens axel, förbundet med
honom endast genom denna ömsesidiga attraktion
eller tyngdkraft, som håller hela solsystemet
tillsammans. Detta bevis för jordens förut varande
smälta tillstånd är af synnerlig vigt, emedan deruti
ligger förklaringen till ett stort antal sådana
rön, som geologin, och geognosin måste taga till
utgångspunkt.
Jordens temperatur var i början ojemförligt mycket
högre än nu, men minskades dag för dag, emedan vida
mer värme gick förloradt genom utstrålning i den kalla
rymden, än solens strålar gåfvo jorden tillbaka. Och
om äfven för oss ofattliga tidrymder torde ha förgått,
innan den kolossala droppen hunnit genom fortgående
värmeförlust bli väsentligt förändrad, var likväl
förloppet i sin helhet likt det, som hvarje ur en
krater framvällande lavaström visar. Liksom denna
förlorar värme utifrån inåt och, när temperaturen ej
längre är tillräckligt hög för att hålla hela massan
smält, småningom från ytan inåt antar fast form, måste
äfven jordens smälta yta först ha stelnat till en hård
skorpa, som sedan efter hand upphörde att glöda, att
lysa; och sålunda kom då en tid, när man ej skulle
kunnat se jorden från andra verldskroppar, så vida
hon ej återkastat ett från solen lånadt ljus. Under
tiden fortgick hennes stelnande, det fasta skalet
blef allt tjockare, och i de berglager, som vi,
emedan de äro lägrade under alla andra, kalla urberg,
tro vi oss ännu i dag skåda de en gång smälta massor,
som först stelnade och bildade jordens äldsta, hårda
omhölje. Dessa urberg utmärka sig genom sina delars
kristalliniska bygnad samt en mer och mindre tydligt
utbildad skiffrighet och kallas derför kristalliniskt
skiffriga bergarter.
Ty redan här måste anmärkas, att vi ej få tänka
oss den första uppkomsten af fast berg som ett
sådant stelningsförlopp, hvarigenom bildades en allt
igenom likartad fast massa, såsom t. ex. glaset, utan
redan vid jordskorpans första bildning afskilde sig
ur den smälta massan vissa kemiska föreningar, och
denna skorpa blef alltså en sammangyttring af olika
kemiska ämnen, afsöndrade och utbildade till större
och mindre kristaller samt liggande mer och mindre
tätt tillsammans i den öfriga, ej kristalliniska
massan. Dessa särskilda ämnen, liksom äfven alla
andra till stenriket hörande, hvilka förnämligast
utmärkas genom någon viss kemisk sammansättning,
men ej nödvändigt behöfva ega kristallinisk bygnad,
kallar man mineral samt, om de hafva ett organiskt
ursprung, fossil, medan deremot med bergart (stenart)
menas hvarje af ett eller flera mineral bestående
stenmassa, som utgör en väsentlig del af jordskorpan,
uppträdande i egna större eller mindre, men alltid
någorlunda betydande massor.
Många skäl finnas, som tala för det antagandet, att
bergarterna i tidernas lopp undergått rätt väsentliga
förändringar, och det är alltså ganska möjligt, att
äfven urbergens nu varande form och beskaffenhet ej
voro deras ursprungliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
