sig uppslammadt i det våta elementet, hvarutur det dock slutligen afsatte sig långt ifrån kusten i vågräta skikt, hvilka småningom hårdnade och förvandlades till sten samt af sättet för deras bildning kallas af lagrade eller sedimentära bergarter. I dessa aflagringar fann månget lik, månget af sina hafsinvånare öfvergifvet hus sin graf, men dessas aftryck eller den förstenade kroppen sjelf bringar stensprängaren efter millioner år å nyo i dagen, då de blifva en vigtig fingervisning för den forskande geologen, som af deras art och beskaffenhet sluter till åldern af det skikt, der de anträffats, och bestämmer den geologiska period, i hvilken aflagringen skedde. Ty under tiden hade på jorden organiskt lif uppkommit. Växt- och djurformer hade bildats, utvecklats och fördelats i arter. En allt mera formrik flora och fauna gaf lif och fägring åt jordens kala mark, som dessförinnan endast varit en tummelplats för den vilda leken mellan det fasta och det flytande, mellan ångor och dimmor och glödande materie. Under då rådande klimatiska förhållanden var växtligheten äfven på de högsta breddgrader ej mindre yppig, än hon nu är mellan vändkretsarna. Mäktiga kolskikt äro nedlagrade i jorden; de utgöra återstoden af dessa växtriken, som ofta förgingos genom någon inbrytande flod, hvilken begrof dem under sand och slam. Men ännu var jordens bildningsprocess långt ifrån afslutad eller ens inkommen i ett lugnare skede. De sedimentära berglagren fingo ej hvila ostörda. Fysiska och kemiska krafter metamorfoserade dem på redan anförda sätt. De vågräta skikten blefvo genom det underliggande bergets krympning sänkta och böjda, genom dess ansvällning brutna och sonderstyckade. An drefvos de upp i höjden, än sjönko de ned i djupet. Vulkaniska krafter bråkade sönder dem på det mångfaldigaste sätt. Tjocka berglager gjorde dessa väldiga krafter ej mera motstånd än det tunna papperet, som hopskrynklas af barnets hand. Så erhöllo de af lagrade bergarterna en arkitektur eller lägring, än vågformig med omvexlande sadlar och tråg, än mantelformig, än skål- eller bäckenlik o. s. v. Så uppstodo nya bergskedjor, nya slättland, nya sjöar och haf. De geologiska formationerna. Man skiljer mellan sedimentära (neptuniska, skiktade) och eruptiva (plutoniska, massformiga) bergarter. De förra, om hvilka redan något blifvit taladt, hafva bildats dels genom mekanisk afsättning ur vattnet af deruti uppslammade ämnen, såsom lera, sand m. m., dels genom utsöndring i fast form af sådana ämnen, som vattnet hållit upplösta, såsom kolsyrad kalk. De utmärkas i allmänhet dels genom de fina, oafbrutet fortsättande fogar (skiktningsklyfter), hvilka liksom afdela dem i en mängd sins emellan temligen parallela skifvor eller plattor (skikt) med betydlig utsträckning i längd och bredd, men jemförelsevis ringa tjocklek, dels genom i dem inneslutna förstenade djur- och växtlemningar. De senare eller de plutoniska bergmassorna deremot utmärka sig genom frånvaron af organiska lemningar, genom ett vanligen kristalliniskt, kornigt, ofta ganska grofkornigt gry och genom sitt uppträdande i form af gångar, stockar eller andra oregelbundna partier,