Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergarternas ekonomiska betydelse - Stenbrytarens verktyg och arbetssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men en lättare ornamentik kunde här ej göra sig
gällande eller ens komma i fråga. Grekland och
Italien hafva sin marmor. I Roms närmaste granskap
finner man puzzolanjorden och den lätt bearbetade
travertinen. Hvad var derför naturligare, än att
dessa båda bygnadsämnen, hvaraf det ena ger ett
förträffligt murbruk och det andra låter efter
behag lätt forma sig, skulle leda till utfinnande
af hvarjehanda bygnadskonstruktioner, i synnerhet
hvalf konstruktionen, medan Grekland med sitt så
prydliga och fasta bygnadsmaterial utbildade pelaren
och kolonnen! Vi skulle ej ha att glädja oss åt den
gotiska bygnadsstilens beundransvärda mästerverk, om
jordens stenskorpa endast bestode af den hårda, spröda
graniten, om hon ej innehölle några lätt bearbetade,
lösa stenarter, som under stenhuggarens konstfärdiga
hand kunde antaga dessa på en gång så djerfva och
sirliga former. Alhambras och hela den moriska stilens
fantastiska sirverk vore utan tillgången på kalktuff
och gips ej tänkbara, och utan den ädla marmorn skulle
grekisk bild-huggarkonst ej uppnått en blomstring,
inför hvars verk, äfven i deras stympade skick,
vi ännu stå försänkta i beundran. Genova är ännu
»marmorstaden», och derför har det att tacka Carraras
närbelägna marmorbrott. Paris är bygdt af den lätt
bearbetade sötvattenskalk, som brytes i dess närhet
och villigt lånar sig åt alla mejselns rikt skiftande
infall. London står på lera och är en stad af tegel.
Stenbrytarens verktyg och arbetssätt; Om också de
nyttiga stenarterna stundom ligga så blottade,
att föga arbete fordras för deras upptagande,
är detta likväl ej alltid fallet. Ja, äfven när
de stiga upp i dagen, men förekomma i fast klyft,
erfordras vanligen ett mer eller mindre ansträngande
rymnings- och sprängningsarbete m. m., som allt
efter bergets olika art och beskaffenhet måste
anordnas och utföras mycket olika; men de sedan
urminnes tid härtill begagnade verktygen äro ännu på
temligen lika sätt inrättade. Redan inder, egypter,
hellener och de gamla germanerna begagnade sig af
kilar, mejslar och kilhackor, dels tillspetsade, dels
kanthvässta, äfvensom af släggor och spett. Först i en
jemförelsevis nyare tid, ifrån det 14:e århundradet,
ökades antalet med den vigtiga bergnafvaren för
borrande af djupa och trånga hål, som delvis fyllas
med något sprängämne, såsom krut, dynamit o. s. v. I
allra nyaste tid har man till och med böljat borra
dessa hål med diamant. De folkslag, som, i likhet med
de gamla egypterna, kelterna samt flera asiatiska och
amerikanska folk, ej kände till bruket af jern och
stål, förfärdigade dessa sina stenhuggarredskap af
koppar och brons, och det är högst förvånande att se,
huru skickliga de voro att med sådana verktyg anbringa
en skarp och prydlig skulptur i den hårdaste granit
och porfyr.
För närvarande stå visserligen äfven helt andra, nyare
hjelpmedel menniskan till buds för stenarbetets underlättande,
men, såsom redan blifvit antydt, åtskilliga de gamlas
stenhuggarredskap voro dock på en gång så enkla och
ändamålsenliga, att de under årtusendens förlopp undergått ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
