Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergarternas ekonomiska betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenen. Har denna också således ett skenbart mindre
värde än andra naturföremål, måste vi dock i afseende
på inre värde och betydelse för kulturen ställa honom
lika högt.
De nyttiga stenarterna kunna efter sin olika
användning indelas i tre klasser. Den första
omfattar dem, som tillgodogöras i sin naturliga
form eller också utan annan särskild behandling än
tuktning. Hit höra de råa stenblocken af allahanda
art, sandstenshällar, skiffer o. s. v. Den andra
klassen utgöres af prydnadsstenar, hvilkas ytor för
effektens höjande slipas och poleras och som användas
till mera konstnärliga arbeten, t. ex. marmor, granit,
porfyr, alabaster, serpentin. Slutligen räkna vi
till den tredje klassen de stenarter, som fordra
en sådan särskild beredning, hvarigenom deras inre
beskaffenhet och egenskaper väsentligt förändras. Den
kalksten, som skall användas till murbruk, måste
först brännas, lika så gipsen. Leran, som arbetas
och brännes till tegel samt äfven är att anse som en
bergart, fordrar en ännu mera omständlig behandling.
Lättheten att af formad sten, förfärdigad af plastisk
lera m. fl. ämnen, framställa föremål af konstnärlig
form har kommit oss att mycket försumma de ädlare
bergarter, som de gamla företrädesvis använde till
arkitektoniska prydnader. Det kan ej bestridas, att de
hårda silikatförande (kiselsyrerika) bergarter, såsom
porfyr, granit, basalt, hvaraf forntiden frambragte
sina beundransvärda konstverk, nu mera äro i vida
mindre grad föremål för den menskliga konstfliten.
De gamla, i bygnadskonst liksom i så mycket annat våra
förebilder, hade ganska tidigt lärt sig betvinga de
fastaste bergarter, då vi nämligen mera afse storleken
af deras bygnadsverk än de medel, den kostnad, möda
och ansträngning, hvarmed arbetet utfördes. Man
betrakte blott bildstoderna, obeliskerna, de
kolossala vaserna, sarkofagerna, pyramiderna,
uppförda af väldiga stenblock, ofta monoliter af
häpnadsväckande storlek, och man skall nödgas tillstå,
att nutiden frambragt föga, som uthärdar jemförelse
med, och intet, som öfverträffar dessa forntidens mest
framstående konstverk. Så var den urgamla konsten
att slipa och polera porfyr alldeles bortglömd ända
till de första mediceernas tid i 14:e århundradet,
då hon uppfåns på nytt af firenzaren Peruzzi. Från
samma konstperiod förskrifver sig äfven uppfinningen
af mosaiken, särskildt kallad »arbetet i hård sten».
Den egendomliga arten af de på något visst område
förekommande bergformationerna kunde ej blifva utan
stort inflytande på arten af den arkitektur, som der
utvecklade sig under tider, då de ännu otympliga och
outvecklade samfärdselsmedlen på långt när ej medgåfvo
ett utbyte af de olika ländernas alster i den mening,
hvari vi nu fatta detta ord. Huru många tusen man
måste ej Hirara ställa till konung Salomos förfogande
endast för att på Libanon fälla och framskaffa det
till tempelbygnaden erforderliga cedervirket! Egypten
är ett granitens land; det hårdarbetade stenmaterialet
föranledde derför här en tung, massiv bygnadsstil med
dessa plana långsträckta ytor, som ämnets beskaffenhet
tillät att, om än med mycket arbete, uthugga, slipa
och polera;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
