Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbrytarens verktyg och arbetssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. v. Jemte dessa spetsformade verktyg begagnas äfven
andra af liknande art, men som sluta med stålad kant
eller egg, såsom tvärhackan. Af formen å nu omnämda
redskap finner man utan svårighet, att de ha sin
mesta användning på så kallade milda, mjuka bergarter,
såsom skiffer o. d. Det egentliga arbetet inskränker
sig ock vanligen till inhuggande af en smal fåra
eller schram, hvarigenom stenblocket, som man vill
erhålla, frigöres å ena sidan till en eller annan
tums djup från den öfriga sten- eller bergmassan,
hvarefter blockets fullständiga lösgörande åstadkommes
antingen derigenom, att fåran hugges djupare, eller
ock på annat sätt, såsom här nedan skall visas.
Sprängning af fastare stenarter sker med hammare och
kil. Vid vanlig stensprängning, då man hufvudsakligen
afser att lösgöra stora massor, har visserligen
sistnämda arbetssätt ej så stor användning som vid
den egentliga grufbrytningen, men vi vilja dock, för
att ej längre fram behöfva återkomma till samma ämne,
redan här beskrifva äfven de redskap och arbetssätt,
som vanligen begagnas för malmernas tillgodogörande.
Kilen (f) är i ena ändan tillspetsad, men platt
i den andra, som kallas slaget. Han är stålad i
båda ändar eller ock hel och hållen af stål. Vid
begagnandet är han antingen inträdd i ett träskaft,
eller ock hålles han i venstra handen, medan den
högra handterar hammaren (h). När deremot arbetet
utföres af två personer, håller den ena kilskaftet
och den andra en slägga (g), som stundom plägar vara
af tackjern, medan deremot handhammaren antingen
är af stål eller åtminstone försedd med väl ståladt
slag. Emedan dock kilens spets snart blir förnött mot
den hårda stenen, har arbetaren vanligen med sig ett
större antal upphvässta kilar, trädda på kilbandet (m).
Mera sällan är hvarje kil försedd med sitt särskilda
lilla skaft.
Hammare och kil användas äfven i synnerhet till
inhuggande af förut omtalade schram eller ränna. I
denna nedsattes mellan små, tunna jernbleck en rad
jernkilar (i, i), som sedan med slägga småningom och
jemnt indrifvas, till dess stenen deraf spränges
sönder och klyfver sig utefter inhuggningen. l,l
äro olika former af nafvaren eller bergborren,
samt n och o en fängnål och en krats eller borrluta,
till hvilkas användning vi snart skola återkomma.
Det fasta berget är vanligen betäckt med nyare lager
af matjord, sand, grus m. m. Ofta är dessutom berget
sjelft mer eller mindre djupt söndervittradt. Allt
detta måste först medelst skofvel, kilhacka och
andra passande redskap bortskaffas, hvilket kallas
att jordrymma, innan stenbrytaren är i tillfälle
att undersöka strukturen i den bergmassa, som skall
bearbetas, samt bedöma, huru arbetet bör ordnas, så
att stenblock af den form och storlek, man önskar,
må erhållas med minsta kostnad. Bergets fasthet är
nu jemte dess förklyftning bestämmande för valet
af verktyg och arbetssätt. De flesta bergarter, som
utgöra föremål för brytning, äro skiktade eller hafva
åtminstone en naturlig, mer eller mindre skarpt utpräglad
afsöndring i en eller flera riktningar, utefter hvilka
de jemförelsevis ganska lätt låta klyfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
