Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbrytarens verktyg och arbetssätt - Bergsprängningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig. Det är af stor vigt att taga detta i beräkning
vid stenbrytningens anordnande, hvilken tillika bör
så inrättas, att frånskiljandet af de lösbrutna
stenblocken må underlättas genom deras egen
tyngd. När bergarten är så hård och fast, att
arbetet måste utföras med hammare och kil, plägar
man i stället för den i schramen indrifna raden
af jernkilar äfven använda träkilar med eller utan
koniska skrufvar.
För detta ändamål anbringas vid pass 1 fot vida
och 1 till 2 fot djupa hål utefter hvarandra
med 3 till 4 tums mellanrum. I dessa hål instoppas
sedan starkt torkade, svarfvade träcylindrar, hvilka
ytterligare klyfvas och kilas i sär för att alldeles
fylla hålen. När man nu begjuter det torra träet med
vatten, insupes detta med stor begärlighet, hvarigenom
träcylindrarna svälla och spränga eller klyfva stenen
i den önskade riktningen. Hålen kunna äfven fyllas
med längs efter sin midt genomborrade träcylindrar,
i hvilka man med tillhjelp af långa häfstänger
småningom invrider kägelformiga stålskrufvar. Den
koniska skrufven verkar härvid söndersprängande på
samma sätt som den med slägga indrifna kilen. Rätt
ofta är dock bergets motståndskraft mot dessa
sprängningssätt allt för stor; det återstår då
ingenting annat än att »skjuta».
Sprängning med krut eller andra exploderande
ämnen fordrar följande förarbete. Den i skäret
och nacken stålade, mejselformigt tillhvässta
nafvaren ställes an emot berget i den för borrhålet
bestämda riktningen och drifves sedan in, under
ständig vridning, medelst slag af en handhammare, om
borrningen förrättas af endast en person, hvaremot
vid tvåmans- eller tremansborrning,
som dock nu mera, åtminstone i Sverige, allt mera
bortlägges, en arbetare håller och vrider borren och
den eller de båda andra slå på med tyngre släggor, som
föras med båda händerna. Härigenom söndersmulas den
hårda stenen till fin sand och stoft, s. k. borrmjöl,
och man erhåller ett rundt, djupgående hål, hvars
vidd bestämmes af nafvarskärets längd. För borrmjölets
aflägsnande och för att hålla nafvarskäret svalt bör
hålet alltid vara fyldt med vatten, och för att detta
med det mjölslam, det innehåller, ej må stänka upp
i ansigtet på den borrande, omlindas nafvaren med
en liten halmkrans, en trasa eller dylikt. När
mjölslammet efter hand blir allt för tjockt och segt,
rensas hålet med kratsen. Borrhål tagas af mycket
olika djup, vanligen mellan 2 och 4 fot. Sedan hålet
efter slutad borrning blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
