Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergsprängningen - De nyttiga bergarterna och deras tillgodogörande - Graniten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tredjedel af det lösbrutna berget kan anses som fullgod
vara. Blott denna skiffers utmärkta godhet - man
kan nämligen af 1 kubikfot klyfva ut vid pass 45
qvadratfot takskiffer - tillåter att nedlägga så
stor kostnad på dess blottande. Vid Rhein deremot,
vid Mosel, Lahn, Dill, Ruhr och Lenne brytes skiffer
i ordentliga grufvor. Många af dessa hafva allt
sedan den grå forntiden lemnat taktäckningsämne till
kyrkor och andra bygnader. De hafva en sin ålder
motsvarande utsträckning, som dock sällan kan till
hela sitt omfång öfverskådas, emedan, till besparing
i arbetskostnaden, de massor af oduglig lerskiffer,
som af hvarjehanda anledning måst sprängas jemte
takskiffern, alltid användas till att åter fylla den
utbrutna delen af grufvan.
För vår uppgift torde emellertid vara lämpligt att
nu öfvergå till en kort, ordnad beskrifning på de
vigtigare bergarterna, huru de förekomma, hvilka
egenskaper utmärka dem, samt huru de brytas.
De nyttiga bergarterna och deras tillgodogörande.
Såsom redan förut blifvit antydt, kan man i många
fall påvisa ett nära sammanhang mellan en bergarts
ålder och bildningssätt samt de nyttiga och
användbara egenskaper, som utmärka henne. I de äldsta
plutoniska bergarterna, såsom granit och syenit, kan
man merendels urskilja enskilda mineral såsom bredvid
hvarandra liggande, tydligt och skarpt utsöndrade
kristaller. Dessa kristallers färger och färgskiftningar,
som ofta på det vackraste bryta sig mot hvarandra,
hårdheten hos åtminstone en eller annan, stundom hos
alla beståndsdelarna, hvilken medgifver en skön polering
och slipning, den stora tätheten, alla dessa egenskaper
göra de i fråga varande bergarterna, trots det mödosamma
i deras bearbetning, till värdefulla material för
konstnärlig behandling. Men till dem sluta sig åtskilliga
andra, hvilka, ehuru yngre, dock, emedan de bildats på ett
liknande sätt, förete en ofta ganska stor likhet i utseende,
struktur, styrka och fasthet m. m. Man har påträffat ganska
unga granitbildningar, hvilka till sina egenskaper
öfverensstämma med dem, som man räknar bland de äldsta, och
dioriten, porfyren, basalten, melafyren, fonoliten m. fl.
böra, om ej af geognosten, dock af bergsprängaren och
stenhuggaren nämnas i sammanhang med jordens äldsta
bergformationer, dit sjelfva den carrariska marmorn
länge, af vetenskapsmännen räknades, ehuru han ingenting
annat är än metamorfoserad kritkalk.
Det torde alltså synas berättigadt, om vi göra
början med det ärevördiga, gamla urämne, hvilket
liksom bildar jordens benstomme, for att sedan
öfvergå till beskrifningen af de yngre bergarter,
som ur ofvan angifna synpunkt äro med det förstnämda
närmast befryndade.
Granit är en sådan uråldrig bergart, som i alla tider
mycket begagnats till bygnader och konstverk. Han
utgör en kristalliniskt kornig blandning af
hufvudsakligen fältspatsarter, qvarts och glimmer,
hvaribland förstnämda mineral ofta är den rådande
beståndsdelen. Fältspatens färg, som från rent hvitt
öfvergår dels till högrödt, dels till grönt eller
gulhvitt, bestämmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
