Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalksten - Serravezza, Massa och Carrara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den kalksten, som innehåller en viss mängd lera,
har fått en vigtig användning som cement. I fjerde
bandet få vi tillfälle att närmare ingå på detta ämne
och inskränka oss alltså här till en kort öfverblick.
Det ämne, som kallas cement och i oerhörda massor
användes till murbruk vid vattenbygnader, finnes
endast på få ställen med fullt tjenlig sammansättning
i naturen färdigbildadt. De kalkstensarter, som
lemna sådant naturligt cement, tillhöra för det mesta
liasformationen och brytas, hvar helst de förekomma,
med stor ifver. I Frankrike har förnämligast trakten
kring Grenoble blifvit berömd for sina cementbrott. Ur
det berglager, som finnes aftecknadt å fig. 15,
brötos på en enda månad mer än 7 000 centner af detta
eftersökta ämne för arbetena på Suezkanalen. Redan
de gamla romarna använde cementbruk.
Men huru värdefulla och vigtiga sådana kalkstensarter
än må vara för den kemiska teknologin, väckes likväl
vårt estetiska intresse i ojemförligt högre grad af
de medlemmar af den stora familjen, hvilka genom sitt
vackra utseende mana de sköna konsterna att begagna
sig af dem. Vi återvända således till marmorn,
hvilken sedan forntiden tjenat konstnären, då han
skulle gifva gudarna kroppslig gestalt och bygga
dem tempel.
Den skönaste marmorn förekommer i Grekland (Paros)
och öfre Italien (Carrara). De sedan årtusenden öde
liggande stenbrott, hvarur de gamla grekerna togo sitt
sköna konstmaterial, hafva i våra dagar blifvit å nyo
upptäckta och åter börjat bearbetas. Jemte den sköna,
rent hvita statymarmorn, sådan han förekommer på Paros
och Pentelikon, har verldshandeln äfven tillegnat sig
antikens berömda röda och gröna marmorarter, som de
gamla med stor förkärlek använde till utsirande af
sina bygnadsverk, men som sedermera blott kunnat fås
från Italiens fornlemningar och följaktligen endast
helt sparsamt och sågad i tunna skifvor kunnat
användas. De åter upptagna gamla stenbrotten vid
Tynos Skylakia i Maina ha lemnat pelare och ornament
till den nya S:t Paulskyrkan i Rom. Stenen är af
en praktfull, mörkare eller ljusare purpur- eller
cinoberfärg, ådrad i grönt, hvitt, rödt eller svart,
samt antar hög polityr. Han är en bland de vackraste
bergarter och af synnerlig effekt,, vare sig som
pelare eller väggbeklädnadssten eller i mosaiker m. m.
Hufvudsätet för den italienska marmorindustrin ligger
i Emilia, hvarest i distriktet Carrara år 1865 funnos
546 marmorbrott, som lemnade tre olika marmorsorter:
statymarmor, le blanc clair och le blanc turquin, samt
syselsatte omkring 2 300 personer eller en sjundedel
af befolkningen. Under åren 1863-65 utfördes derifrån
3 000 000 centner.
Utom i Carrara finnas äfven i Massa stenbrott, som
innehålla utmärkt vackra marmorsorter, men, ty värr,
ligga så högt, att fraktningen derifrån är mycket
svår och dyr. Det i närheten liggande Serravezza har
vid pass 100 marmorbrott och lemnar årligen med
2 000 arbetare nära 500 000 centner.
Serravezza, Massa och Carrara. På Jernvägen mellan
Livorno och Lucca kommer man, sedan man passerat Pisa
och det af Tyrrheniska hafvets böljor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
