Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skiffer - Sandsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brottets djup och växer i höjd, ju mera man spränger
sig ned deruti. Som sprängningsmedel användes krut,
hvaraf årligen åtgå 70–90 centner. Skjutning anställes
efter gifven varningssignal alla timmar på dagen, och
for hvarje gång lossas samtidigt 30–50 skott. En annan
signal kallar arbetarna tillbaka. Den färdiga varan
föres på en för detta ändamål anlagd jernväg ned till
hamnen, der vanligen omkring femtio fartyg ligga under
lastning. Årliga nettovinsten uppgår till 350 000 rdr.
På senaste verldsutställningen i London såg man
skifferplattor, som voro 30 fot långa och breda, men
knapt en half tum tjocka. Sådana jätteskifvor kunna
endast de skifferlager lemna, hvilkas ursprungliga
lagring fått förblifva temligen orubbad. Genom
underjordiska krafter ha de tyska skifferlagren,,
såsom fig. 18 utvisar, blifvit böjda och veckade,
stundom alldeles sönderslitna. Likväl kan man
äfven derifrån, t. ex. från Kirchbergsbrottet vid
Gräfenthal, erhålla plana skifvor ända till 20 fot
långa, 7–10 fot breda och endast 1 2/3–2 tum tjocka.
Frankrike har i trakten af Angers betydande
skifferbrott. Takskiffersbrott saknas ej heller
i Sverige, såsom i Glafva socken i Vermland,
i Grythytte och Hellefors socknar i Vestmanland
o. s. v.
När en skifferart är liksom genomdränkt af kiselsyra,
ger hon vanligen ganska goda brynstenar och kallas
af denna anledning brynstensskiffer.
Ritskiffern omfattar deremot de mera kolhaltiga,
svarta, lösa och mjuka skiffrar, hvilka begagnas
under namn af svartkrita.
Kiselskiffer är en mer och mindre tät bergart,
bestående till största delen af kiselsyra, som
genom fint inblandad och fördelad lera, jernoxid,
kol m. m. erhållit en merendels svart, mera sällan
brun eller grå färg. Den svarta kiselskiffern kallas,
när han derjemte är alldeles tät, lydisk sten och
probersten samt begagnas för att genom streckets
färg och glans bedöma, huru mycket ädel metall guld-
och silfverhaltiga legeringar innehålla.
Sandsten är, såsom redan blifvit nämdt, till sin
hufvudmassa en hopgyttring af gröfre och finare
qvartskorn, stundom utblandade med andra ämnen,
såsom fältspatskorn, grönjord, små glimmerblad
o. s. v. Alla dessa korniga och bladiga smådelar äro
mer och mindre fast hopkittade medelst ett särskildt
bindmedel, efter hvars olika kemiska beskaffenhet man
skiljer mellan qvartsitsandsten, kalksandsten, lerig
sandsten, mergelsandsten och jernsandsten. De
fyra förstnämda sandstenssorterna hafva vanligen en
grå eller hvit, någon gång grönaktig färg, hvaremot
jernsandstenarna äro röda, bruna eller gula, allt
efter som bindmedlet utgöres af röd, brun eller gul
jernockra. Stundom vexla olika färger i samma sten, så
att denna erhåller ett flammigt eller ådrigt utseende.
Sandstenarna äro nästan alltid tydligt skiktade,
men de särskilda skikten äro än endast en eller
annan tum tjocka, än bilda de bankar af flera fots
mäktighet. Dessa bankar äro stundom förklyftade
vinkelrätt mot skiktningsytorna och sönderfalla då
lätt i prismatiska block. Några sandstenar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
