Så länge menniskan för tillfredsställandet af sina behof endast var hänvisad till jordens yta med dess djur- och växtverld, så länge hon ej förstod att vända sig till nytta de i jordens inre förvarade skatter, måste hon ha befunnit sig i en synnerligt tryckt och hjelplös ställning. Hennes verktyg och vapen, på en gång alster af hennes andliga öfverlägsenhet och de oundgängliga vilkoren för, att hon skulle kunna göra denna öfverlägsenhet gällande mot sin i fysiskt afseende ojemförligt starkare motståndarinna, naturen, förblefvo mycket ofullkomliga, så länge hon ej lärt sig att göra dem af sten och metall. Härom kunna vi mycket lätt bilda oss en föreställning, ehuru inga traditioner af något slag finnas qvar från detta mensklighetens första utvecklingsskede. Vår äldsta historia börjar med en tid, då åtminstone stenens bruk var kändt. Vi kunna visserligen urskilja epoker af olika konstfärdighet i hans bearbetande, men längre tillbaka än till de råaste försöken att medelst knackning gifva flintan en spets eller egg kunna vi ej följa vårt slägtes utvecklingshistoria. Men om menniskan ännu under denna jemförelsevis nyare tid måste ha fört ett osäkert och uselt lif, huru i yttersta grad hjelplöst måste ej hennes tillstånd varit, innan hon kunde förfoga ens öfver sådana konstlösa hjelpmedel! En mycket lång tid måste naturligtvis förgå, innan stenens bearbetning och bruk efterträddes af kännedomen och bruket af de särskilda metallerna. Den förra låg nämligen öfver allt till hands, färdig till nästan omedelbar användning, medan deremot de senare, i följd af sin sällsynthet och sitt maskerade uppträdande i de mest olikartade föreningar, hvarutur de ofta endast med mycken omgång och möda kunna framställas, för sitt begagnande förutsätta ett afsigtligt sökande och ett på mångahanda rön grundadt behandlingssätt. Det är sjelfklart, att de metaller, som förekomma i naturen gedigna, skulle i första rummet tilldraga sig menniskans uppmärksamhet och liksom erbjuda henne sin tjenst. En händelsevis gjord iakttagelse, att vissa mineral, om de upphettades tillsammans med glödande kol, lemnade metalliska ämnen, ledde efter hand dertill, att man underkastade stenarter, som innehöllo sådana mineral, en smältningsprocess, genom hvars småningom skeende utveckling menniskan lärde sig bearbeta allt flera, allt mera olikartade malmer och blef bekant med allt flera metaller. Näst efter de i gedigen form förekommande ädla metallerna togos tidigast i menniskans tjenst de ur sina malmer lätt utdragna metallerna koppar, tenn och bly. Till dessa slöt sig först senare jernet, hvars utbringande är förenadt med långt större svårigheter. Den vigtiga rol, som jernet, sedan det blifvit kändt, genast öfvertog som det förnämsta materialet för verktyg af den mest skilda art, innehades dessförinnan af bronsen, denna välbekanta legering af koppar och tenn eller zink, som gifvit en hel tidsålder dess namn. När menniskan en gång lärt sig ur tenn- och kopparmalmer frambringa brons samt deraf forma sig verktyg, måste kulturen med ens gått med jättesteg framåt. Nu hade man medel i sin hand att i bergens inre uppsöka dessa malmer, som förut endast varit i ringa mängd åtkomliga. Nu kunde