Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den organiska verldens kemiskt enkla beståndsdelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I de tropiska palmernas frukter, liksom i den fina väfnaden hos mossan,
som plockas under polarländernas snötäcke, möta oss dessa fyra element. Af
dem bestå menniskokroppens finaste, mest invecklade organ, af dem bilda ock
de lågt stående maskarna och de simpla blötdjuren sina verktyg.
Liksom i kaleidoskopet några få glasbitar åstadkomma en oändlig följd
af roande bilder, framkallade endast genom ljusets återkastande från ett par
i vinkel stälda glasspeglar, består äfven hela den i tusentals skiftande former
uppträdande lefvande naturen af några få ämnen, som på mångfaldigt olika
sätt äro införlifvade med hvarandra medelst vissa samverkande krafter, hvilka
med de oss till buds stående hjelpmedel allt hittills trotsat vår
forskningsförmåga. Då vi alltså ej kunna göra oss klart reda för dessa krafters art
och väsen, är namnet lifskraft, hvarmed vi beteckna dem, för oss ett ord
utan något bestämdt innehåll.
Ville man likna naturen vid en byggmästare, som använder olika
bygnadsämnen för olika ändamål, den hårda, sträfva graniten till grundmurar,
den lösa sandstenen eller tuffen deremot till lätta ornament, se vi i hennes
verk kolet utgöra den egentliga fasta beståndsdelen. Det saknas aldrig.
Till och med i sådana organiska föreningar, som innehålla endast två eller
tre af de här ofvan nämda enkla ämnena, intager kolet alltid en plats.
Medan syre, väte och qväfve i sitt fria tillstånd äro luftformiga ämnen, är kolet
i och för sig en fast kropp. Det utgör den starka benstommen, som ger stöd
och sammanhang åt det hela. När de döda kropparna genom jäsning,
förruttnelse eller andra förstörelsesätt åter falla sönder, stannar alltid en del af
kolet sist qvar.
Kolet är äfven i det afseendet ett högst vigtigt ämne, att det utgör en
outtömlig källa till värme och ljus. Man kan säga, att hvar enda ört under
sitt tillväxande formligen inmagasinerar ett förråd af ljusa och varma
solstrålar. Ty genom solstrålarnas inverkan förvandlas i växten luftens kolsyra
till bränbart kol, som, när det sedan genom förbränning åter blir kolsyra,
gifver tillbaka alldeles samma mängd ljus och värme, som solens strålar måst
uppoffra, då kolet utbragtes ur kolsyran.
I viss mening kunna äfven alla djurlifvets näringsmedel anses som
bränsleämnen. Lungorna äro den ugn, hvari en oupphörlig förbränning af det
genom näringsmedlen med kolrika ämnen oupphörligt mättade blodet pågår och
hvarifrån, såsom ur en vanlig skorsten, kolsyran utströmmar i atmosferen
för att sedan genom de i växtlifvet verkande krafterna åter afskiljas och
upptagas i form af kol. Jordens växter och djur äro sålunda i ett ständigt
beroende af hvarandra. Djuren skulle ej kunna andas, så vida ej växterna
oaflåtligt sönderdelade luftens kolsyra i kolet, som de upptaga, och syret, den
egentliga lifsluften, som de gifva atmosferen tillbaka. Växterna å sin sida
skulle föra ett tynande lif, om ej genom djurens andningsprocess luften
erhölle erforderlig mängd kolsyra till växternas bespisande med kol. Ur de
lefvande växterna kan man afskilja kolet i svart form, liksom kolaren gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
