Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den organiska verldens kemiskt enkla beståndsdelar - De fossila bränsleämnenas bildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sin mila, men äfven i naturen finna vi nästan rent kol, som ungefär på
samma sätt uppkommit och bildats.
Samtliga de fossila bränsleämnena, torf, brun- och stenkol, antracit,
asfalt, nafta, bergolja o. s. v., äro ingenting annat än qvarlefvor af en länge
sedan förfluten tids organiska ämnen, som genom fällningar ur
öfversvämmande vatten blifvit än mer, än mindre djupt nedbäddade i de sedimentära
formationerna.
De fossila bränsleämnenas bildning. Huru fossila bränsleämnen
uppkomma och utbildas, kan man bäst iakttaga i urskogarna, i morasen och på
höga skogbeklädda berg. Ty om vi undersöka ett vidt utbredt kollager med
dess öfver allt lika beskaffade struktur, öfvertygas vi snart, att det ej
kunnat uppstå af sammanhopad drifved, emedan i sådant fall trädstammarna ej
skulle ha legat tryckta intill hvarandra, utan hållits i sär genom de
utspärrade grenarna och rötterna, så att jordartadt slam och sand borde hafva i
stor mängd afsatt sig i de tomma mellanrummen. Sådana hopstaplade massor
finner man i många större och mindre flod-, sjö- och deltaområden, och öfver
allt i de sedimentära formationerna förekomma de under form af enskilda
stammar, rotstubbar m. m., antingen bestående af koliga, bituminösa ämnen
eller ock, indränkta med oorganiska ämnen, såsom kiselsyra, efter skedd
fullständig förruttnelse och upplösning af de organiska beståndsdelarna helt och
hållet förvandlade till förstenadt trä. Man kallar dem förgången skog.
Kollagren deremot förutsätta ett långsamt, ostördt fortgående bildningssätt,
som hvars utgångspunkt man torde få antaga åtskilliga sumpväxter med
derefter gradvis skeende öfvergångar genom moss- och torfbildningar, brunkol
m. m. till stenkol och antracit.
Torf utgör en sammantofvad massa af mossarter, starr och andra
kärrväxter, ljung och gräs. När lummer- och andra ormbunksarter eller större
trädartade växter trifvas på en mosse, lemna äfven de sitt bidrag till den
koliga massan. De utgöra alltså ofta en, om ock underordnad, beståndsdel
i torflagren. Om ytan af ett vatten helt och hållet öfverdrages med
kärrmossarter (sphagnum o. d.), hvilket i Neusiedlersjön i Ungarn, på Hollands,
Hannovers, Holsteins, Preussens, Kurlands och Liflands lågslätt, äfvensom i
Sverige, norra Ryssland, Sibirien och Nordamerika, är någonting så vanligt,
uppstår den renaste torfven, bestående endast af växtgytja. Ett sålunda
öfvervuxet kärr bär slutligen, när det simmande gungflyet blifvit ungefärligen
6 till 7 fot tjockt, pilarter samt tallar och björkar, hvilkas rötter genomdraga
det med ett flätverk, tillräckligt starkt att kunna bära menniskor och hästar.
Träden växa upp till en högstammig skog, enskilda träd dö ut, kullkastas af
stormen, blifva liggande på mosstäcket och erhålla efter hand, i den mån
kärnan ruttnar, en ellipsformig genomskärning och en plattryckt gestalt. I
torfmossen bildas alltså tunna trälager, som ständigt å nyo öfvertäckas med
frodig mossa. Men medan mossens yta på bekostnad af luftens kolsyra allt
jemt växer i höjd, afskilja sig underifrån sådana delar af honom, som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
