Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De fossila bränsleämnenas bildning - Brytningen af de fossila bränsleämnena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är dock stenkolet, ehuru gneis trängt sig emellan
och växtaftrycken finnas inneslutna i fältspatförande
bergarter, ännu temligen rikt på väte och syre samt
ej ens på öfvergång till antracit. Så är bland annat
fallet vid Offenburg på Schwarzwald och Thann
i Elsass.
Stenkolsformationen i egentlig mening har visserligen
fått sitt namn af de många och rika, till sin
ålder ganska olika kolflötser, som hon innesluter,
men man må derför ej tro, att hon öfver allt, der
hon uppträder, innehåller sådana flötser. Ty ehuru
hon betäcker hela norra Ryssland, hela Irland, en
stor del af England, Belgien, Tyskland och Alperna
med en sammanlagd areal af nära 40 000 qvadratmil,
förekomma dock på denna stora vidd egentligen
kolförande lager endast inom det sammanlagda området
af mer än 300 qvadratmil, hvaraf åter knappast 100
verkligen innehålla kolflötser.
Bland Europas yngre bildningar är i synnerhet
juraformationen kolförande. Hit höra de skånska
stenkolen, liksom kollagren vid Dnjestr och
Weser, vid Fünfkirchen i Ungarn och vid Tiflis
i Kaukasien. Äfven i Amerika och Indien finnas kol
från liastiden. I Mährens och Österrikes ännu yngre
kritformation tar brunkolet vid och fortsätter
sedan genom hela den tertiära formationen, der
landbildningar och afsättningar ur sött vatten egt
rum, hvaremot det ej alls förekommer i den tertiära
tidens aflagringar ur salt vatten.
Brytningen af de fossila bränsleämnena. Om
torfupptagningen är ej mycket att säga. Torfven
skares eller gräfves under bar himmel upp
ur torfmossen. Brytning på grufvis förekommer
aldrig. Torfven har, när hän upptages, ganska olika
beskaffenhet, men den goda, temligen fullständigt
förmultnade torfven är då fet, mjuk och hal för
känseln, oaktadt han ännu innehåller stjelkar,
qvistar och andra träartade växtlemningar, som ej
hunnit alldeles förruttna. Torfven skares i tegelform
och torkas, eller ock bereder man deraf krantorf,
kultorf o. s. v. Detta värdefulla, i omätlig mängd
förekommande bränsleämne har i allmänhet ännu ej
vunnit det erkännande, som det förtjenar och som det
utan tvifvel skall få, när i följd af det allt jemt
fortgående starka anlitandet af kolflötserna farhågan
för dessas uttömmande blir större.
När brunkolet ej ligger djupt begrafvet under sand och
lera, sker dess upptagande ofta genom dagbrytning,
i det man afrymmer det ofvan liggande jordtäcket
m. m. och sedan sänker sig pallvis nedåt, liksom
i ett vanligt stenbrott. Detta arbetssätt begagnas
i stor skala i trakten af Grossallmerode i Hessen,
vid Halle, Bitterfeld, Weissenfels, i många delar
af Sachsen, såsom vid Zittau och Wurzen, vidare vid
Aussig, Teplitz, Bilin, Karlsbad, Falkenau i Böhmen
o. s. v. Redan under en sandbetäckning af endast 15–35
fot har brunkolet ofta en mäktighet af ända till 35–65
fot. Ofvanpå flötserna ligga trädstammar begrafna i
sanden. I sjelfva kolmassan anträffas stundom otaliga,
tillplattade trästycken, men största delen består
dock vanligen endast af formultnadt kol, som ofta
är förtätadt till stenhårda, glänsande massor, då det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
