Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytningen af de fossila bränsleämnena - Stenkolet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När en pelare blifvit utbruten, slår man undan stöden,
så många man kan, låter taket insjunka och börjar
bryta på nästa pelare. Efter ett halft eller helt
års förlopp har det instörtade taket hunnit sätta
sig fast tillsammans på den underliggande obrutna
delen af flötsen. Utbrytningen af nästa flötshvarf
börjar likaledes med indrifning af utfordringsorter
och sidoorter samt fortsattes äfven alldeles
som förut är sagdt, och sålunda fortgår arbetet
nedåt hvarf för hvarf, hvarigenom efter hand hela
kolfyndigheten tillgodogöres. Genom takets allt
djupare insjunkande bildas omsider en dagsänkning,
som, om det öfverliggande lagret utgöres af vattentät
lera, ofta gör tjenst som vattenbehållare.
Om, såsom vid Leoben (Münzenberg), der beckkol
erhållas, och vid Hering, flötserna stupa brant mot
horisonten, användes takbrytning. Man sänker ned mot
djupet ett pump- och uppfordringsschakt, anbringar
fältorter (stollar) och fortgår med arbetet nedifrån
och uppåt derigenom, att man i denna riktning uttager
de mellan fältorterna befintliga kolpelarna. När två
eller flera flötser ligga ofvanpå hvarandra, tages
alltid den öfversta först, hvilketdera brytningssättet
man än använder. Om man började med en underliggande
flöts, skulle vid takets instörtande den öfverliggande
blifva sönderstyckacl och värdelös.
Stenkolet brytes sällan under bar himmel. I Polen,
Oberschlesien och södra Frankrike, äfvensom på
några få punkter i Ruhrtrakten, finnas sådana
stenbrott, men den kolmängd, som på detta sätt
erhålles, kan aldrig blifva särdeles stor. Emedan
stenkolsflötserna i följd af sin bildning under äldre
geologiska tider vanligen ligga djupt under jordytan
och nästan alltid flera förekomma öfver hvarandra, kan
deras fullständiga tillgodogörande endast ske genom
ordentlig grufbrytning. Stenkolsgrufvor af mycket
stort omfång finnas i Rheinpreussen, Westphalen, vid
Saarbrucken, vid Zwickau i Sachsen, i Oberschlesien,
Mähren och Böhmen, samt vidare i England, Belgien
och södra Frankrike. Fig. 116, en ideel genomskärning
af en stenkolsgrufva, ger en föreställning om sådana
grufvors inre med deras många olika enskildheter. Vi
vilja se oss litet närmare omkring i några bland
de mera framstående grufvorna, då vi få bästa
tillfället att göra oss bekanta med de egendomligheter
i brytningssätt m. m., som här och hvar förekomma.
Det kan emellertid ej falla oss in att föra läsaren
till stenkolsgrufvor, som skötas såsom Turkiets
och Mindre Asiens, från hvilka man förtäljer,
huru den högste chefen öfver bergverken, som vid
ett grufbesök fick sigte på några pelare, hvilka
lemnats qvar till stöd åt taket, men antog, att de
blifvit glömda, i fullt vredesmod befalde pelarnas
oförtöfvade borttagande. Till och med kineserna,
som eljest vanligen i nästan alla praktiska yrken
genom en i sekler fortsatt öfning tillegnat sig
en viss ändamålsenlig metod, stå ännu ganska
lågt i kolbrytningskonsten. De sakna nämligen den
vetenskapliga grund, som endast geognosin förmår
gifva, och de mekaniska hjelpmedel, för hvilka vi
hafva fysiken och maskinläran att tacka. Ja, äfven
i Europa, der dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
