Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltets förekomst i naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alpernas muslekalksformation, i Schwaben, Thüringen,
Lothringen, i zechstensgruppen vid Erfurt,
Stassfurt, Salzungen och Kissingen samt vid
Illitsjkaja sasstsjitsa i Ryssland.
I Österrike går ett i alpkalksten inbäddadt
stensaltslager från Steiermark genom det
s. k. Salzkammergut in på det baierska området. Detta
lager tillgodogöres genom saltverken vid Ischl,
Hallein, Hallstadt, Aussee, Berchtesgaden, Rosenheim,
Reichenhall, Traunstein m. fl. ställen. Det har varit
så länge kändt, att redan Attila säges ha förstört ett
saltverk vid Reichenhall. De galiziska stensaltslagren
vid Vieliczka och Bochnia äro allmänt kända, och
vi återkomma till dem längre fram. I Würtemberg
har upptäckts en betydande aflagring af bergsalt,
som utbreder sig omkring Neckar, Kocher, i trakten
af Wimpfen o. s. v. Denna upptäckt hade till följd,
att man äfven i Schweiz, der tillförne endast föga
salt kunnat erhållas, började anställa borrningar,
hvarvid man först vid Muttenz i Basel och sedermera
äfven i Aargau upptäckte bergsalt, på det förra
stället på ett djup af 1 150 fot.
Med anledning af dessa lyckade borrningar började
man söka efter salt äfven i norra Tyskland, hvarvid
trakten mellan Erfurt och Gotha, der bergsaltet
finnes inlägradt i zechstensformationen, visade sig
vara rikligt försedd dermed. I dalsänkningen mellan
Harz och höjderna vid Alvensleben gåfvo talrika
saltkällor redan långt förut anledning att förmoda
tillvaron af ansenliga underjordiska saltlager, och
denna genom traktens hela geognostiska beskaffenhet
stärkta förmodan bekräftade sig på det mest lysande
sätt, när man efter den lyckliga utgången af de
sydtyska borrningarna här grep sig an med liknande
företag. Vid Schöningen, på ungefär 1500 fots
djup, borrade man igenom ett bergsaltslager om 37
fots mäktighet, och i Elmen invid Salze påträffades
efter flera misslyckade försök ett annat. Den mest
storartade framgången hade dock de borrningsförsök,
som anstäldes vid Stassfurt i sydöstra delen af det
bäcken, der Magdeburg och Halberstadt ligga och der
ett saltverk skall ha varit i gång redan i tolfte
århundradet. Här fann man på ett djup af ungefär
875 fot ett bergsaltslager, hvars hela mäktighet
ännu ej blifvit utrönt, oaktadt man sedan dess gått
ned med borren öfver 1 890 fot och sålunda borrat i
salt mer än 1 000 fot. Men detta lager har derjemte
en betydlig utsträckning, ty man har återfunnit det
äfven på det anhaltska området, men der redan på ett
djup af 570 fot. Först borrade man i salt 135 fot,
derefter i lera 47, hvarpå åter följde ett saltlager,
som ännu på det djup af 1 685 fot, dit man fortsatte
att borra, ej blifvit genomgånget.
Fyndigheten vid Stassfurt är i vetenskapligt
hänseende högst märkvärdig genom den efter hvart annat
skedda aflagringen af de särskilda saltmineralen,
hvilken utvisar, att hela detta bäcken fordom, innan
saltaflagringen egde rum, sammanhängde med och
utgjorde en del af ett stort haf, hvaraf Östersjöns
och Nordsjöns vatten är allt, som nu återstår. De
olika salter, bergsalt samt kali- och talkjordssalter,
hvaraf hela lagret består, ligga nämligen skiktade
ofvanpå hvarandra i en lagerföljd, som noga motsvaras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
